ensamheten gör sej påmind, inte för jag på länge haft någon fysisk kontakt med någon som jag har känslor för, men har haft mina samtal där någon har talat varmt om mej med mej. nu när någon sådan inte längre finns så känner jag mej verkligen ensam och ynklig, och var jag än vrider huvudet så ser jag dessa lyckliga par. inte för jag missunnar dom, snarare tvärtom. jag är däremot rädd för fysisk kontakt, förmodligen för jag blivit så bränd som jag blev av min föregående (eller är det fortfarande min nuvarande!?) kärlek. jag skulle just nu inte säga nej till någon som faller mej i smaken, någon som får mej skratta och som visar uppskattning utan att det ska bli alltför seriöst. det kommer ta mej lång tid att lämna ut mej såsom jag gjorde sist, ibland tvivlar jag på om det någonsin kommer hända igen. för att genomgå det jag redan gjort om och om igen, det är inget jag längtar efter. och så här efter tre månader, snart fyra, utan att varken ha pratat eller sett karln så är han tyvärr fortfarande kvar. han dyker upp när jag minst anar det, speciellt när jag lyssnar på musik, ser någon med röd-gul-grön stil och stort hår. ziggi-need to tell you this. första kvällen jag såg honom i panama efter nio månader. det är etsat fast i min näthinna. för alltid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar