torsdag 5 februari 2015

Åren går och kroppen börjar svikta.

Efter förra helgen, när jag åkte längdskidor som det inte fanns någon morgondag (bokstavligt talat) så njöt jag verkligen av livet. Solen sken, jag åkte några mil på skidorna och allt var tyst. Ja, förutom mina egna andetag (läs: flåsande). Det var en helt perfekt dag ute i spåren! Vad jag inte kunde ana var att mina vurpor hade gjort något med mina knän, det märkte jag först efter några timmar hemma. Knäna hade svullnat upp, högerknät såg ut som en handboll och började anta en blå/lila färg medan vänsterknät inte var vare sig lika svullen eller blå men jag kunde ana att jag skulle ha ont dagen efter. 

På måndagen fick jag ringa chefen och säga att jag jobbade hemifrån. Kunde inte stå på ena benet utan låg med det i högläge hela dagen. Vilade därför hela förra veckan men i tisdags gick jag till gymmet. Vad hände? En akut läkartid. Jag kunde återigen känna av den molande smärtan i knät. Jag har aldrig förr varit skadad på sånt sätt så jag freakade ur totalt. Läkaren hon knådade och klämde, jag grymtade och vrålade. Sen konstaterade hon att det nog inte var någon fara, men att jag överbelastat ena knät så ledbandet behövde lite omsorg. I morgon ska jag prova igen, att träna alltså. Hoppas innerligt att det går bra, för jag är inte beredd att ge upp hoppet om tjejvasan än! 

Nu till de roliga grejerna! Har äntligen köpt en bok om Kuba så närmsta veckan ska läsa, stryka under och börja planera min korta med troligtvis intensiva semester. 6 veckor är det tills jag sätter mig på flyget mot landet jag drömt om att besöka så himla länge. Det gör mig lycklig ut i fingerspetsarna!