den här sommaren har definitivt varit ett uppvaknande för mej och jag har inte mått så här bra på väldigt länge. sen kommer tyvärr dom här nedgångarna, svackorna, när man känner sej uppriktigt uppgiven och värdelös. och det finns bara vissa som kan få mej bli så nedstämd, och det är mansfolket som går och gör min värld upp&nervänd. det måste finnas en anledning att jag träffar asshole på asshole. dom flesta vet ju hur det gick med min lilla man i panama. han slet ut mitt hjärta med sin bara hand, och hans lögner penetrerade det sakta men säkert så jag till slut inte visste om jag skulle överleva. jag skaffade mej någon annan, nån som återigen fick mej att skratta och må bra. det går inte att jämföra han med den lilla mannen, men nog lyckas jag bli besviken igen. och för omväxlings skull (eller inte..) så träffade jag någon som kändes ok, och jag tänkte: nu kör vi, det kan ju inte gå åt helvete en gång till!? men nog satan gick det åt helvete det med. så ja, nu känner jag mej uppgiven och hatisk gentemot dom. jag är fanimej ett kap, en riktigt bra tjej med schyssta värderingar och ett öppet sinne. det är väl just det. jag måste skrämma dom. jag är helt enkelt för stark, dom vill ha nån mesig liten tjej som följer deras minsta vink. men sorry, jag köper inte ert fjäsk. jag har lärt mej för livet. men min svaghet kvarstår. jag borde inte fästa mej så fort. jag borde vara mer misstänksam. men hur trist och energikrävande är inte det?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar