شكرا مصر

Har efter en lyckad semestervecka i Egypten kommit hem till kalla Norge igen. Det bästa med att ha fördomar är att dom mest störst sannolikhet försvinner när man provar nya saker. Till exempel; 
1. Jag dissade tidigare charterresor. Men jag insåg att det var ganska soft att bo på ett hotellrum, som jag inte behövde dela med någon annan än den jag reste med, hade dusch med varmvatten och fick serverat vattenflaskor på rummet varje dag. 
2. Jag var otroligt skeptisk till Egypten och dess religion. Jag hade föreställt mig egypterna som arga, farliga gubbar i turban och dessutom var min största rädsla att de inte serverade alkohol någonstans. Detta var så klart fel. Gubbarna i turbaner var minst lika snälla och gulliga (!?) som vilken svensson-gubbe som helst och jodå, det serverades alkohol. Huruvida det bara var vi turister som drack eller inte, det la jag inte märkte till.. Jag hade fullt upp med att dricka den fantastiskt goda egyptiska ölen, Stella. Yum. 


Veckan gick fort, vädret var perfekt. Varmt och skönt på dagarna, med en lätt bris så även jag orkade hålla mig i solen. Det enda egyptiska jag åt var en sandwich, men den smakade som befarat.. Absolut ingenting. Röda havet var iskallt, liksom poolen på hotellet. Jag fick se muslimer som älskvärt kramade om varandra och såg ut som de mest lyckliga paren i världen. Jag lärde mig lite arabiska, med betoning på lite. Vi åkte ut på havet en dag, trodde förvisso jag skulle blåsa bort men havet var gudomligt vackert och när vi stannade med båten för snorkling så brände det på fint. Vi blev jagade av män i turbaner, på kameler. Vi låste oss ute på balkongen första kvällen och trampade i kamelbajs sista kvällen. Vi dansade egyptisk dans fram till 6 på morgonen, och jag fick självklart den mörka lilla mannen till DJ att spela reggaetone-musik. Vi dansade med olika slags huvudbonader på våra huvuden, var med i ett karnevaltåg och träffade Sharm el-Sheikhs egen gudfader. Jag diskuterade religion med varenda muslim jag träffade. Jag såg tre kvinnor som jobbade på hela semestern, för det är inte vanligt med arbetande kvinnor på sådana ställen.  Det blev heller ingen resa upp till Cairo, för att se pyramiderna, bussresan dit skulle ta 8 timmar och så sugen var jag inte att gå på museum och se på gamla byggnader. Jag tar det nästa gång. För det kommer bli en nästa gång, jag blev totalt förälskad i det faktum att mina fördomar var förintade och blev även totalt hänförd av arabiskan. Arabiskan och dess snirkliga skrift. Tänk att över 900 millioner människor pratar det språket. Jag tror jag vill bli en av dom. 


Som vanligt när jag kommer hem efter en utlandsresa är jag deppad, jag vill ju aldrig åka hem, vill stanna där tills jag åker till ett annat spännande land med en annan spännande kultur. Men här är jag, i Oslo, och längtar mig bort. Jag vet själv att inom några veckor har jag glömt bort den här känslan, åtminstone för stunden. Men tiden rinner iväg och det är dags att börja planera.