Berätta hur man gör..

Igår hade jag totalt laddat för en heldag ute i solen, och när jag tittade ut såg jag till min förvåning att det regnade ute! Jag minns inte när det regnade senast, men det var bara att ta fram det gamla paraflaxet och bege sig ut. En längre sträcka blev det inte, men träffade söta Ida och tog en kaffe. Som jag längtat efter att fika! Dricka en kaffe och snacka skit i timmar. Underbart! Kände mig inte helt redo att gå hem efter fikan (jag hade ju trots allt tillbringat hela påsken i lägenheten) så jag begav mig hem mot min senaste ressällskap för att käka sushi och skvallra vidare. Uppenbarligen blev jag så lycklig över att ha tid och möjlighet att träffa vänner igen, för när jag kom hem kunde jag inte sova. Låg och vred och vände på mig i timtal, tittade på klockan, kollade facebook (förrädiska sajt) och skrattade högt åt gamla minnen. Sen började jag fundera.. 


Brorsan ska som nämnt gifta sig i sommar, och vi började i fredags prata om tal. E:s andra hälfts familj är pratglada människor, så det förvånar mig inte om mor, bror, far, syster och även en och annan bestemor kommer hålla ett tal. Sen tänkte jag på vår familj. Alla vi blir nervösa över tanken på att hålla tal, åtminstone för ett 80-tal personer. Men vi är bara tre och det hade ju varit trist för E om ingen av oss höll tal? Jag räknar förvisso med att åtminstone pappa klarar av det, men borde lillasyster och harkla sig och tala? Vad är normalt? Borde jag hålla tal? Herregud, jag kan se det framför mig. En svettig och rödlila syn. Darrandes på rösten, skakar om champagnen lite extra när jag står vid microfonen. Kommer av mig, skrattar nervöst, snubblar på mina egna ord och avslutar på något halvhjärtat sätt. Gärna med tårar rinnandes på kinderna. Och tänk om man lägger av en fulgråt?