Efter två hektiska dagar hemma i Värmland är jag nu på väg hem till Oslo igen. Det sägs ju att det man inte har, det saknar man. Och jag saknar varje gång jag lämnar Kristinehamn. Hur underbart är det inte att ta en fika med gamla tjejkompisar och skratta tills man har ont i både käkar och magen? Hur fint är det inte att sitta och diskutera världsliga saker med familjen över en god middag och ett glas vin? Ja. Jag saknar det och därför blir det lite extra kul när man väl träffar alla. Magen tar ett skutt och man inser hur mycket vänner och familj betyder.
Förutom alla trevligheter har jag också hunnit avverka sex prov varav ett nationellt prov, fyra muntliga och ett skriftligt. Dessutom hann jag klippa av mig håret. Och handla den vanliga ransonen vin på systemet, och köpa kycklingfiléer och köttfärs som jag nu glatt ska kånka med mig på spårvagnen hem. Men nu är det värsta över, har en bråkdel kvar och sen är jag klar med skolan. Det är helt otroligt vad fort det här året gått, trots alla motgångar och avsaknaden på fritid. Blir jag inte godkänd i alla ämnen kommer jag lägga mig i fosterställning och dricka min ranson av vin OCH äta rå köttfärs. Det har ni mitt ord på!
Imorgon är inte en dag att längta till heller, ska tacka av två av mina supermedarbetare, och det kommer för en blödig människa som mig innebära fulgråt och tarvliga tal.
Men som sagt, det finns de som säger att gammal kärlek rostar aldrig. Jag tar och gör om den till gammal vänskap rostar aldrig! Hoppas inte det går ett år till innan vi ses igen.. :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar