Fail.

Upptäckte till min förvåning och besvikelse att frisörskan som klippte mig när jag var hemma i Värmland hade den goda smaken att klippa mitt hår ojämnt. Det innebär att mitt hår på högra sidan av ansiktet är något längre än den vänstra. Lite svårt att gå tillbaka och klaga, så nu ser det ut som jag har två alternativ. Antingen får jag ta tag i saxen och gå lös själv, eller så får jag gå till en svindyr frisör här i Norge. Kanske är en idé att boka tid nästa gång, så man inte får någon random som lägger mer tid på att föna mitt hår än klippa det? Ingen världskris direkt, men crap alltså. 

Live it. Love it.

Har läst några inlägg från den här bloggens start i 2007. Det är onekligen en hel del som hänt på 5 år, och jag blir förundrad över hur mycket jag skrivit som absolut inte borde ha noterats för omvärlden eller mig själv heller för den delen. Men det är väl bara att rycka på axlarna och blicka framåt istället antar jag. Förmodligen kommer jag skratta gott åt det när jag blir gammal och grå. Men vad som har varit återkommande är att jag skrivit "nästa år, då ska det bli mitt år!". Och jag vet ju själv att jag vid varje tillfälle jag entusiastiskt har skrivit det menat att det är året jag ska ut och resa. 


"2010, det blir mitt år!"
"2011, det är året när det händer!" 


Ja, nu är det 2012 och här sitter jag i en soffa i Oslo. Jag hade faktiskt i 2011 skrivit något om hur 2012 skulle bli också. Men efter att ha sugit lite på den karamellen så har jag kunnat komma underfund med att jag inte kommer komma iväg på resan jag syftar till i år heller. Men hur bra har inte 2012 varit än så länge? Det har ju bara gått åt rätt håll för min del. Fått den ena tjänsten efter den andra, klarat av saker som jag tidigare inte trodde var möjliga och det återstår 8 månader kvar av det här året. Så jag måste ju medge att jag är nöjd med tillvaron, även om jag inte befinner mig på en resa, i ett land som har en helt annan kultur och annat språk som jag är van vid. 


Så, istället för att skriva "2013, det blir året det händer!" så har jag istället satt en tidsfrist. Om jag nu ska ut och resa en längre tid så ska det göras innan jag fyller det magiska talet 30. För om jag nu eventuellt vill skaffa mig en familj och barn, så kan det lätt göras senare. Därmed har jag lättat på pressen till mig själv, och istället hinner jag fokusera på nuet som är viktigare än att drömma sig bort till något som aldrig kan ske såvida man inte gör det bästa utav situationen man är i. 

Guld!

Slog upp mina blå vid 9.30 idag. Känslan när man vaknar av sig själv och är utvilad! Ta sig en lång morgonstreck och börja dagen tillsammans med Lasse. Och vetskapen om att jag kan göra så tre morgnar till gör mig på ännu bättre humör. Nu ska jag slänga ihop en uppsats om mayaindianerna, sen gå ut och leta klänning till det stundande bröllopet och därefter ha en chill kväll hemma i soffan.

Ha en fin lördag allihopa!

Avslut

Efter en förvirrande och omtumlande arbetsdag tog jag spinningskorna och begav mig till gymmet. Jösses, jag trodde jag skulle kräkas, svimma och börja gråta samtidigt! Kändes att det var mer än en vecka sedan jag satt på en cykel, och den hälsosamma (not) maten jag åt i Värmland gjorde sig ordentligt påmind. Förhandlade fram en ledig dag på måndag, så nu är jag ledig i fyra dagar. Fantastiskt skönt! 

Nu ska jag läsa mig igenom resterande uppgifter och göra klart dem så jag slipper tänka på det mer fast först blir det ost, vin och kex hos Lina och Johan. Ska bli en fin avslutning på denna veckan. 

Happy friday allesammans! 

46 effektiva timmar.

Efter två hektiska dagar hemma i Värmland är jag nu på väg hem till Oslo igen. Det sägs ju att det man inte har, det saknar man. Och jag saknar varje gång jag lämnar Kristinehamn. Hur underbart är det inte att ta en fika med gamla tjejkompisar och skratta tills man har ont i både käkar och magen? Hur fint är det inte att sitta och diskutera världsliga saker med familjen över en god middag och ett glas vin? Ja. Jag saknar det och därför blir det lite extra kul när man väl träffar alla. Magen tar ett skutt och man inser hur mycket vänner och familj betyder.

Förutom alla trevligheter har jag också hunnit avverka sex prov varav ett nationellt prov, fyra muntliga och ett skriftligt. Dessutom hann jag klippa av mig håret. Och handla den vanliga ransonen vin på systemet, och köpa kycklingfiléer och köttfärs som jag nu glatt ska kånka med mig på spårvagnen hem. Men nu är det värsta över, har en bråkdel kvar och sen är jag klar med skolan. Det är helt otroligt vad fort det här året gått, trots alla motgångar och avsaknaden på fritid. Blir jag inte godkänd i alla ämnen kommer jag lägga mig i fosterställning och dricka min ranson av vin OCH äta rå köttfärs. Det har ni mitt ord på!

Imorgon är inte en dag att längta till heller, ska tacka av två av mina supermedarbetare, och det kommer för en blödig människa som mig innebära fulgråt och tarvliga tal.

Men som sagt, det finns de som säger att gammal kärlek rostar aldrig. Jag tar och gör om den till gammal vänskap rostar aldrig! Hoppas inte det går ett år till innan vi ses igen.. :)

Daddy Yankee

För två veckor sedan missade jag Mavado när han kom till Oslo. Men Daddy Yankee ska jag verkligen inte missa! 15 maj har jag tänkt att svänga mina lurviga när han kommer hit och förgyller en kväll för oss som är frälsta. Vad som hade varit snäppet grymmare vore att se honom i Puerto Rico. Det hade överlag varit ganska grymt att besöka Puerto Rico förvisso.. Men, nu är biljetterna bokade och nu ska det gås på konsert igen. Yay! 

Söndagsplugg

Tankarna vandrar, och det finns inte en chans att jag får till att plugga idag. Egentligen är det väl bara söndagsångesten som kryper sig på, ni vet, den känslan av att man är ledig från jobbet och egentligen borde göra något. Men eftersom jag måste plugga så gör jag ju ingenting, och eftersom stressen över att jag borde göra någonting ligger och skvalpar så får jag inte ro till att plugga. 


Så, istället har jag fördrivit tiden på nätet och läst om hur förändrad hjärnan blir när man sitter för mycket framför internet, sett på några avsnitt av Desperate Housewives, samt Private Practice. Gått alldeles för många vändor in på köket och öppnat kylskåpsdörren för att mötas av samma nedslående fakta, att det inte finns något mer spännande där än vad det gjorde timmen innan. Dessutom har FB fått alldeles för mycket av min tid idag. Shit så mycket skräp man läser där, och spionerar och kollar. Det är inte ens intressant. Ibland förstår jag inte ens vad jag gör på den sidan. Det bästa med att vara på långsemester är att jag alltid lämnar mobilen hemma. Ingen kan få kontakt med mig och jag blir inte lika beroende av att kolla vad alla andra gör hela tiden. Jag läser en bok istället, vilket jag aldrig har "tid" till att göra längre. 


Men oavsett, nu är det dags att ta mig i kragen och börja läsa på inför alla stundande prov. Ja, det vill säga, först ska jag ta mig en sväng ut till köket för att se om det på något underligt vis dykt upp någon färdiglagad mat eller en god fruktsallad, och sen ska jag bara kolla aftonbladet en gång till, men SEN, då ska jag läsa mig smart. Eller..?

äta kakan..

För några månader sedan hade jag ångest över vad jag skulle söka för tjänst på jobbet, eftersom det fanns flera intressanta ute. Jag tog ett val och fick den tjänst som jag tidigare vikarierat för. I veckan blev jag tillfrågad om jag ville vikariera för den andra tjänsten i ett halvår, och jag kunde ju inte säga nej. Så från och med maj ska jag in i en ny tjänst, igen. Dödscoolt. Jag är hur taggad som helst! Nya utmaningar och massa roliga saker att strukturera upp, förbättra och fixa med. Hurra! Nu blir det en sista drive med plugget, och sen släpper jag det. Nu längtar jag hem till Värmland, så jag får träffa nära och kära. Dricka kaffe och snacka skit i timtal. 

Nedräkning

Räknar med skräckblandad förtjusning ner till onsdag. På två dagar ska jag klara av att genomföra sex prov på skolan. Jag borde självklart plugga men huvudet är inte med helt idag, efter 4 timmars sömn inatt och en stressig dag på jobbet. Men godkänt borde jag få, och får jag inte det har jag andra skolarbeten jag kan luta mig tillbaka på. Orkar inte riktigt vara wonderwoman längre, med ett heltidsjobb som kräver mycket övertid och skolan som kräver tidsfrister som lärarna inte ens kan hålla själva. Men det ska bli härligt att komma hem till pappa, och vännerna. Var alldeles för längesen jag var hemma!

Dessutom är jag spänd inför nationella provet. Nuförtiden får man skriva set på dator, det är annat än vad man fick på min tid! Hehe. Då var det blyerts, kramp i handen och suddgummi som gällde. Å andra sidan var det väl 9 år sedan jag skrev nationellt sist... Jösses.!

Varje morgon möter jag poliseskorten med de fem motorcyklarna, den ena polisbilen och den vita pikén. Jag mår psykiskt dåligt över tanken på att jag är mindre än 50 meter ifrån en av de värsta människorna jag hört talats om. Och jag blir så ruskigt förbannad när jag läser: "Jag har handlat för min folk och min kulturs bästa". Dessutom är det vansinnigt att man låter honom ha kontakt med omvärlden, genom brev till andra människor som anser honom som sin mentor. Vem har egentligen rätt till att leka någon övermäktig gud, bara för man anser att något är fel? Varför följer så många människor denna grymma persons rättegång och hör på hans enformiga mantra om hur världen borde vara, enligt honom? 
Jag orkar inte se på nyheterna, än mindre läsa de norska tidningarna. Han provocerar mig, och han skrämmer mig. Vad händer härnäst? Vem går in och leker gud nästa gång? Mördar människor för dem har ett intresse och andra åsikter? Helt fruktansvärt att journalister och media köar utanför tält som är uppsatt utanför Tinghuset. Folk som menar att det är fel att man inte filmar när han pratar om sina vridna tankar om världen och samhället i Norge. Han är människa som har valt vad han tror på, att säga att han är psykiskt sjuk vore enkelt och därmed ännu enklare att döma honom till psykiatrisk vård. Han kommer aldrig förändra sig, han kommer försöker sprida sitt budskap vidare till andra och det gör mig illamående. 


Det är bara så tragiskt. Jag får ont i magen. Jag tänker på de anhörigas familjer, hur de överlever varje dag som går och hur de mår just nu. 

Good old times..

Fick en släng av Madeiralängtan när jag såg den här bilden.. Fina Madeira, som jag hade ett fantastiskt 1,5 år på. Träffade nya vänner och lärde mig att njuta av tillvaron. Så mycket som hände på den ön, och så mycket som hänt efteråt, tack vare äventyret i Atlanten. Har svårt att tro att någon som bott utomlands och lämnat det när det var som bäst, någonsin kan rota sig i Sverige igen. Det enkla livet, åtminstone som ungdom, de sena nätterna och glada minnena. Balkongfester, road trips och after work på FX. Poncha, espetada och Copa Cobana. Shopping sent på kvällen, atlanten som granne och hamnen. 

Det var bra tider, och jag har aldrig ångrat en sekund att jag flyttade dit. Snart är det två år sedan jag var där, det kanske får bli ett återbesök i år. Nyår kanske? Såhär hade vi det 2009/2010. Precis skitkul!

Tänk så fel man kan ha om vad som kommer att hända när man inte har någon karaktär alls. En teamkväll ute, som jag lovade dyrt och heligt, skulle bli en kort och lugn sådan slutade med att jag ramlade hemåt sist av alla. Men oavsett så var det värt det, jag har verkligen världens bästa team. Det är helt fantastiskt att kunna skratta så gott med sina kollegor. Dans på kryckor och roliga historier. Älskar det! 


I lördags vankades det tjälknöl här hemma. Ja, jag stod inte för maten alltså, jag bara åt den. Den samt ett par glas rödvin. Självklart spelade vi lite spel, det var Sverigespelet som fick ställa upp denna gången. Hade de andra damerna inte blivit så berusade är jag övertygad om att det var jag som gått hem med segern, men de hade bråttom ut och jag stannade hemma. Låg och halvsov på soffan när brandlarmet drog igång igen. Det händer minst en gång i veckan, vilket är ganska dumt för nu antar man direkt att det är falskt alarm. Jag blir mer och mer sugen på att flytta, inte för att själva flytten är så kul men för att få slippa allt tjafs med den här lägenheten.  


Men den som väntar på något gott. Har precis fått veta att jag har gratis boende i Afrika om jag vill dit på semester, funderar på om jag ska åka eller inte..

Berätta hur man gör..

Igår hade jag totalt laddat för en heldag ute i solen, och när jag tittade ut såg jag till min förvåning att det regnade ute! Jag minns inte när det regnade senast, men det var bara att ta fram det gamla paraflaxet och bege sig ut. En längre sträcka blev det inte, men träffade söta Ida och tog en kaffe. Som jag längtat efter att fika! Dricka en kaffe och snacka skit i timmar. Underbart! Kände mig inte helt redo att gå hem efter fikan (jag hade ju trots allt tillbringat hela påsken i lägenheten) så jag begav mig hem mot min senaste ressällskap för att käka sushi och skvallra vidare. Uppenbarligen blev jag så lycklig över att ha tid och möjlighet att träffa vänner igen, för när jag kom hem kunde jag inte sova. Låg och vred och vände på mig i timtal, tittade på klockan, kollade facebook (förrädiska sajt) och skrattade högt åt gamla minnen. Sen började jag fundera.. 


Brorsan ska som nämnt gifta sig i sommar, och vi började i fredags prata om tal. E:s andra hälfts familj är pratglada människor, så det förvånar mig inte om mor, bror, far, syster och även en och annan bestemor kommer hålla ett tal. Sen tänkte jag på vår familj. Alla vi blir nervösa över tanken på att hålla tal, åtminstone för ett 80-tal personer. Men vi är bara tre och det hade ju varit trist för E om ingen av oss höll tal? Jag räknar förvisso med att åtminstone pappa klarar av det, men borde lillasyster och harkla sig och tala? Vad är normalt? Borde jag hålla tal? Herregud, jag kan se det framför mig. En svettig och rödlila syn. Darrandes på rösten, skakar om champagnen lite extra när jag står vid microfonen. Kommer av mig, skrattar nervöst, snubblar på mina egna ord och avslutar på något halvhjärtat sätt. Gärna med tårar rinnandes på kinderna. Och tänk om man lägger av en fulgråt? 

Långa dagar..

De här påskdagarna har verkligen varit långa.. En förkylning som inte släpper, ingen ork till att gå ut i det fina vädret och det dåliga samvetet kryper sig på. Varför är det så? Varför ska vi skandinaver alltid få dåligt samvete om man inte varit ute i solen när den väl är framme? Så det ska inte bli helt fel att gå till jobbet imorgon och ha en giltig ursäkt för att vara inne. Farväl dåliga samvete..

Nu börjar påskfirarna komma hemåt iallafall, så idag ska jag hijacka en av dem för en kopp kaffe. Efter det blir set en del plugg.. 2 månader kvar, som jag längtar tills det är över!

Långfredagen

För ett år sedan spenderade jag påsken i Riga med goda vänner. I år spenderar jag den i Oslo, själv. Men jag tycker det är ganska skönt att få undan de sista (?!) uppsatserna i skolan så jag kan börja leva igen (läs: träna). Bror kommer strax hit och då blir det påsk-tacos och spelkväll, vilket absolut inte är fel det heller! Trots att vi bor så nära varann så ses vi en gång i kvartalet, ungefär lika ofta som jag är hemma i Värmland.

Har letat och letat efter en fin klänning att ha på deras bröllop men har gett upp. Jag har redan sett den perfekta klänningen (hur den ser ut på vet jag dock inte) och då är det svårt att gå outside the box. Hoppas så innerligt på att den fina brunfärgen jag pressade mig till i Egypten kommer sitta kvar men troligen blir det nog ett par besök i solariet, oavsett dåligt för hyn eller inte!

Läser Eat pray love för tillfället, och den rekommenderar jag verkligen! Filmen är inte hälften så bra som boken, även fast den är bra. Men Elizabeth Gilberts sätt att skriva på är fantastisk! Dessutom känner jag igen mig så mycket i boken. Nej, jag är förvisso inte skild, i 30-åren men jag försöker hitta den inre ro, som jag ännu inte funnit. Boken sätter sprätt på hjärnan och jag har bestämt att mina drömmar inte bara ska förbli drömmar. Snart 4 år i Oslo, har aldrig varit så länge på en plats sen jag för 7 år sedan lämnade Värmland. Men det kryper i mig nu..

Oavsett vill jag önska er en glad påsk! :)

شكرا مصر

Har efter en lyckad semestervecka i Egypten kommit hem till kalla Norge igen. Det bästa med att ha fördomar är att dom mest störst sannolikhet försvinner när man provar nya saker. Till exempel; 
1. Jag dissade tidigare charterresor. Men jag insåg att det var ganska soft att bo på ett hotellrum, som jag inte behövde dela med någon annan än den jag reste med, hade dusch med varmvatten och fick serverat vattenflaskor på rummet varje dag. 
2. Jag var otroligt skeptisk till Egypten och dess religion. Jag hade föreställt mig egypterna som arga, farliga gubbar i turban och dessutom var min största rädsla att de inte serverade alkohol någonstans. Detta var så klart fel. Gubbarna i turbaner var minst lika snälla och gulliga (!?) som vilken svensson-gubbe som helst och jodå, det serverades alkohol. Huruvida det bara var vi turister som drack eller inte, det la jag inte märkte till.. Jag hade fullt upp med att dricka den fantastiskt goda egyptiska ölen, Stella. Yum. 


Veckan gick fort, vädret var perfekt. Varmt och skönt på dagarna, med en lätt bris så även jag orkade hålla mig i solen. Det enda egyptiska jag åt var en sandwich, men den smakade som befarat.. Absolut ingenting. Röda havet var iskallt, liksom poolen på hotellet. Jag fick se muslimer som älskvärt kramade om varandra och såg ut som de mest lyckliga paren i världen. Jag lärde mig lite arabiska, med betoning på lite. Vi åkte ut på havet en dag, trodde förvisso jag skulle blåsa bort men havet var gudomligt vackert och när vi stannade med båten för snorkling så brände det på fint. Vi blev jagade av män i turbaner, på kameler. Vi låste oss ute på balkongen första kvällen och trampade i kamelbajs sista kvällen. Vi dansade egyptisk dans fram till 6 på morgonen, och jag fick självklart den mörka lilla mannen till DJ att spela reggaetone-musik. Vi dansade med olika slags huvudbonader på våra huvuden, var med i ett karnevaltåg och träffade Sharm el-Sheikhs egen gudfader. Jag diskuterade religion med varenda muslim jag träffade. Jag såg tre kvinnor som jobbade på hela semestern, för det är inte vanligt med arbetande kvinnor på sådana ställen.  Det blev heller ingen resa upp till Cairo, för att se pyramiderna, bussresan dit skulle ta 8 timmar och så sugen var jag inte att gå på museum och se på gamla byggnader. Jag tar det nästa gång. För det kommer bli en nästa gång, jag blev totalt förälskad i det faktum att mina fördomar var förintade och blev även totalt hänförd av arabiskan. Arabiskan och dess snirkliga skrift. Tänk att över 900 millioner människor pratar det språket. Jag tror jag vill bli en av dom. 


Som vanligt när jag kommer hem efter en utlandsresa är jag deppad, jag vill ju aldrig åka hem, vill stanna där tills jag åker till ett annat spännande land med en annan spännande kultur. Men här är jag, i Oslo, och längtar mig bort. Jag vet själv att inom några veckor har jag glömt bort den här känslan, åtminstone för stunden. Men tiden rinner iväg och det är dags att börja planera.