Jag är en tidsoptimist. Har alltid varit och kommer troligen alltid vara. Det började redan på högstadiet, jag bodde granne med skolan men kom alltid några minuter för sent. Idag var inget undantag. Jag hade förvisso gått upp tidigt men satte mig för att kolla jobbmailen och plötsligt hade en halvtimme gått. Jag halvsprang (med en tung väska såklart) upp mot tunnelbanan, stod och såg på hur minut för minut gick. Bussen skulle åka 8.50 och klockan var 8.45 när t-banan rullade in på stationen. Jag tog två trappsteg i ett, vrålade URSÄKTA! till alla som placerat i mitten av rulltrapporna och sprang för mitt liv sista biten. Busschauffören hälsade med: "Var det Kristinehamn här?" Och jag nickade, eftersom jag inte kunde prata för jag var så andfådd. Det ilade i tänderna och jag kände nog lite blodsmak när jag tänker efter..
Så, min plan om att ha en lugn morgon och köpa kaffe & frukost att ha med mig på bussen falerade. Men jag sov som ett barn och missade nästan att vi var i Karlstad. Det blev ett bussbyte och nu har jag äntligen fått min frukost!
Älskade Värmland, det är så fint här.
1 kommentar:
åh.. riktigt kaffe.. <3
Skicka en kommentar