Ego?

Idag när jag var hos optikern fick jag en fråga jag aldrig trodde jag skulle få medan jag fick min syn bedömd. Hon sa förvisso att hon skulle ställa en personlig fråga och att jag inte behövde svara, men jag kan ju inte låta bli att svara på en fråga.. Eller? Anyways, mitt i förhöret om hur länge jag haft linser, glasögon, allergier, torra ögon så berättade jag att jag har RP och det är ju en ganska ovanlig ögonsjukdom/synskada/handikapp så alla optiker får en drömmande blick och börjar ställa massa frågor. Den här var alltså ny..

"Har du barn?"
"Nej, det har jag inte.."
"Har RPn fått dig att tänka att du inte ska skaffa barn?"
"Eh, nej det har den inte."

Så började jag tänka efteråt. Vadå? Är jag ego som aldrig har tänkt tanken att inte skaffa barn för jag har en ärftlig sjukdom? Livet är ju inte förstört för att man har reducerad syn? Jag snubblar omkring, får folk att skratta och ser ingenting i mörker men inte är min livskvalité sämre än någon annans? Självklart önskar jag ju att jag också kan se stjärnorna på himlen, kunna gå ut på krogen utan att bli stoppad för ag ser för onykter ut, och kunna köra bil i mörker men man får anpassa livet efter det man kan göra istället för att fokusera på det man inte kan göra. Nu är det inte ens säkert att jag får barn. Men jag tror knappast att retinitis pigmentosan kommer vara orsaken om jag inte får det. Punkt. 

Apropå livskvalité så åker jag på långweekend imorgon. Warszawa och jag ska träffas en sommarhelg i juni. Det ska käkas polsk mat, jag ska njuta spa-behandlingar och shoppa. Om 12 timmar måste jag åka hemifrån. Om jag har börjat packa än? Näe. Jag hällde upp ett glas vin och blev sittande i soffan. Inget nytt under solen med andra ord.