Jag borde snart gå till historien som kvinnan som ständigt slog sönder sina knän. Det har med andra ord hänt igen! I fredags var jag ute och svängde mina lurviga och när jag skulle hemåt gjorde jag en makaber vurpa på en pytteliten isfläck. Knät smällde i asfalten, byxorna revs sönder på knät och kvar fanns ett ordentligt skrubbsår. Skrattade fick jag hjälp upp av en kompis och vi fortsatte att gå (hey, man känner ju ingenting när man är onykter!). Cirka 200 meter senare så gjorde jag en ännu mer makaber vurpa, den här gången hann jag vrida mig i luften och jag hann inte få upp händerna ur fickorna, så jag landade mjukt på rumpan och rullade liksom ner så till sist låg jag med kinden tryckt mot isen. Till mitt försvar hann jag knappt upp innan en kille bakom mig gjorde exakt samma vurpa. Haha. Is och snö tillsammans med klackar och alkohol gör att man ofrivilligt bjuder på sig själv. Skrattade så jag grät, medan jag låg och sprattlade för att ta mig upp. Ja, så nu sitter jag här med ett trasigt knä med två nya vurp-minnen. Tänkte jag skulle bjuda på dom eftersom jag har åtminstone ett par stycken som tycker det här är fantastiskt roligt att läsa om. Underligt att det alltid händer mig..
Vaknade dagen efter men huvudvärken var värre än värken i knät så det var en riktigt rolig kväll. Lyckades lura i några norrbaggar att jag var från USA och de var alldeles hänförda. Det bjöds på snus "Hävv ju äver trajd diss? Jess? Gudd!" Engelska med norsk klang är något av det roligaste jag vet, det slår faktiskt den värsta svengelskan!
Med det sagt så ska jag nu tyvärr sova, fruktar faktiskt att det är måndag imorgon. Men som tidigare skrivet - nu är det februari och snart är det mars. Då kan jag äntligen andas ut igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar