Nu är det fredag igen! Valentine's är överstökad liksom flytthelgen i Sverige. Skönt.
Flytten var nästan mer psykiskt än fysiskt påfrestande. Vi bar och vi bar men kartongerna tog aldrig slut. Egentligen var det ganska bra stämning, jag är ju relativt praktiskt lagd och pekade och hojtade vid inpackning. Sju minus ute och snålblåst. Behöver jag ens säga att vi var ganska frusna trots allt bärande? Efter en 45 minuters resa mellan Arvika och Karlstad hade mitt tålamod nått sin första topp. Jag hade erbjudit mig att köra eftersom jag tyckte mamma behövde relaxa lite och ta sig en powernap i bilen. Ack så fel jag tänkte. Hon var klarvaken, noterade min bilkörning och påpekade åtskilliga gånger att jag faktiskt inte kört bil på länge och borde vara lite mer vaksam, köra saktare och inte ligga så nära kanten. Till historien hör ju att jag nog aldrig varit så vaksam, mycket riktigt hade jag inte kört i snö på länge, jag körde i 80 på grund av väglaget och stoppade upp trafiken bakom mig och jag körde snarare för mycket in mot mitten än mot vägkanten. Att ha någon som sitter och tjoar och ojar sig när jag kör bil kan driva mig till ett vansinnesutbrott och jag vill mig minnas ha gapat ut något där, på den korta bilresan på 45 minuter. Bra start. Sen fortsatte det. Jag ställde kartongerna fel, när jag fick order om att dricka lite kaffe och sätta mig en stund hann jag knappt hälla upp kaffet förrän jag hörde: "FIIAAAA, kan du hjälpa till med det häär?!" och jag fick lukta lite på kaffet innan jag reste mig och fortsatte.
Vi är en intressant kombo, jag och mamma. Vi bråkar såklart inte alltid, men sedan barnsben så har det alltid varit en låg tröskel för att gnälla och påpeka vad som inte är helt bra. Det är utmattande. Jag har flera gånger försökt att säga ifrån om det men tyvärr får det inget gehör. Självklart var jag tvungen att lufta det här för bror och hans fru på väg tillbaka till Oslo och de var också överens med mig. Jag och sambon kommer alltid i skottlinjen. Har vänt och vridit på det, kanske vi är för lika? Eller är jag helt enkelt för självständig och har ett mer praktiskt tankesätt? Frågor utan svar. Oavsett gick flytten bra, lägenheten var superfin och vi hade ju såklart trevligt mellan skottsalvorna. Men jösses, det var skönt att komma hem igen!
Igår var det singlarnas värsta dag. Eller, för en del är det åtminstone det. Jag hade inte fått med mig att det var alla hjärtans dag förrän jag drog på morgonpasset och till min förtjusning var det mer diss än stora röda hjärtan det diskuterades. Självklart säljs det mycket choklad den 14 februari. Inte bara för att ge till sin älskade, men också till de som känner sig nere. Slap in the face - är du singel, ja men då är det bara att bita ihop, dagen är snart över! Även fast jag har kommit in i en ny fas i livet, där jag insett att det vore trevligt med en bättre hälft så var jag absolut inte deppad. Hur skulle jag hinna med det? Jag tog mig en tur till PTn och sen tvättade jag. Att tvätta är ju egentligen inte så tidskrävande, men vi har haft problem med avloppsrören och när jag tog mig en titt ut i köket (ja, tvättmaskinen står där) så upptäcker jag till min fasa att vattnet står upp till kanten på vasken. Holy crap! Jag öste för fulla muggar, vattnet rann över, ner på golvet och jag började få panik. Till sist insåg att jag maskinen var tvungen att stängas av och där låg mina blöta kläder och såg besvikna ut. Efter att ha tapetserat trägolvet med tidningspapper så kastade jag in handduken och la mig. Happy Valentine's Day Jansson!
2 dagars jobb kvar den här veckan, men först: ny PT-timme om 1 timme. Dags att göra sig redo för ren och skär pain.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar