en vecka hemma i sverige, och jag har än så länge inte fått utslag eller panikattacker. faktiskt har det varit väldigt skönt att umgås och träffa gamla vänner igen. det har dock slagit mej vad mycket barn det är överallt, blir nojjig över att så många i min ålder redan har en liten en på armen. inte för jag känner mej stressad, jag nöjer mej gott och väl att vara barnvakt eller bara iaktta än så länge.
tredje december, detta innebär att det endast är 27 dagar kvar tills vi sätter oss på flyger mot madeira och alla mina hjärtan därborta! jag längtar så jag blir galen snart! kommer heller inte bli nåt fel att fly det här vädret, snöblask och regn är inget som direkt attraherar mej. ptja.. när jag inte har fullt upp att umgås med vänner så sitter jag mest inne och försöker spela gitarr. nu ska det ske! fingertopparna värker och jag blir mer och mer förbannad när det inte går som jag vill, men skam den som ger sej. jag tänkte ju bli en gitarrspelande uteliggare i panama, det borde väl gå hem? ja, jag skulle ljuga om jag säger att jag inte saknar & tänker på panamalandet och alla människorna där. fastän det avtar mer vissa dagar så kommer det tillbaka med en rejäl smocka i ansiktet andra.. undrar hur många platser man kan anse som sitt hem?
viktigt att poängtera är också att jag är så glad över att ha alla nära, underbara människor runt mej. utan er vore jag ingenting, jag uppskattar er mer än själva livet - för utan er skulle mitt liv inte vara som det är. ni vet vilka ni är!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar