några ynka dagar innan jul så trasades vardagen och alla förhoppningar sönder. att sitta och intala mej själv att "..det var lika bra fia .." hjälper mej inte, hur mycket jag än kunde önska det. är det kärlek så är det.. även om den vanärats och smutsats ner den senaste tiden. och känslor kan man inte rå om. självfallet önskar jag att dom skulle ha bleknat av, efter sån här lång tid men dom gör inte det. vilket gör mej mer rädd än någonsin om jag skulle förlora denna person. försöker gå tillbaka några år och komma ihåg hur jag kände då. jag var mer förkrossad än vad jag tidigare i mitt liv varit, men frågan är om det främst var vanan eller om det var kärleken. är det att vara naiv eller är det äkta kärlek? dom senaste månaderna har varit ett rent helvete inombords, har varken vetat ut eller in men att det ska avslutas på ett så abrupt och dåligt vis har jag aldrig velat. för mej måste detta varit äkta iallafall, för tidigare har jag varken velat ha barn eller kunna tänka tanken att tillbringa resten av livet tillsammans med någon .. redan.
och som om detta inte räckte får man tillbringa natten med att förklara sej till någon annan. är så emotionellt sönder nu att jag vet inte vad som är rätt att göra. eller att inte göra. men om jag bara blundar och räknar till tio så kanske inte något utav detta någonsin hänt? ...
1 kommentar:
Låter inte alls bra gumman. Men snart är du här i alla fall, får hoppas det gör lite för själen i alla fall.
Massa Kramar Katja
Skicka en kommentar