jag gillar inte att känna mej bortglömd, och inte heller gillar jag att dela vissa saker med mina medmänniskor. jag må vara egoistisk, eller bara mänsklig? det finns många i mitt liv som ger mer än vad dom tar, och det är stort. om frågan skulle ställas till mej själv så vet jag faktiskt inte vad jag skulle svara på den. jag kan känna att jag ibland ger alldeles för mycket, och ibland alldeles för lite. är det någon som har en större plats i mitt liv & hjärta för stunden skulle denna människa kunna be mej att plocka ner månen och jag skulle göra det, och då i samma veva glömma bort dom som finns där med inte för tillfället. hänger ni med?
börjar få nojja på att jag snart fyller år. tjugotre år. det är fan ålder på en häst. jag tycker själv jag har upplevt mycket under dessa år, men är fortfarande helt förvirrad vad gäller framtiden. och jag kan ärligt säga att jag blir lite rädd för denna finanskris, även om jag nu inte är så påläst i ämnet. vad jag kommit fram till är att jag helt enkelt borde sätta mej i skolan igen, och när jag väl är klar med utbildningen (vilken det nu skulle vara?) så har det börjat gå uppåt igen, och folk blir anställda på löpande band och därmed blir jag en välbetald, lycklig människa. eller? ska man fortsätta det liv man just nu lever, och ta dagarna som dom kommer fastän det ibland känns hopplöst? fortsätta att leva i en resväska & se möjligheter i omöjligheter och vara lite naiv för att man vill att det ska lösa sej? något jag vägrar ge upp är mina drömmar, jag vill inte vara den som sitter och drömmer och som inte gör slag i saken. ja, ni hör ju själva hur förvirrad jag känner mej.
och vad jag heller inte vill/vågar ge upp är den där mannen, trots allt som hänt. att inte åka dit och känna efter skulle vara helt korkat av mej. jag lägger upp det hela som en film (förmodligen har jag sett för många romantiska filmer på senaste) men tänk om jag bara ger upp det nu, hittar någon annan som jag kanske inte alls känner lika starkt för och kastar bort det vi har/hade och sedan ångrar mej resten av livet.. allt bara för att det krävs mer av detta, det är mer komplicerat och det är långt bort. men så många fina storys som det finns om människor som lyckats. varför vara rädd för detta när jag uppenbarligen inte är rädd för något annat avgörande beslut?
hoppet är det sista som överger en människa. right?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar