Att man tänker på någon så mycket som är så långt bort, både fysiskt och psykiskt är underligt. En dag hade jag hoppats att jag sluppit känna som jag gör eller åtminstone kunnat behärska känslorna, men icke. Återigen känner jag mej utled och ensam i en mörk gränd med inget utom ett litet, tanigt hopp att någon ska hjälpa mig upp. Avgrunden närmar sig med stormsteg och jag funderar och funderar hur jag ska ta mej vidare utan att snava och falla ner.
Förhoppningsvis kommer den stundande semester ta ut sin rätt och jag hoppas varje dag att rätt beslut ska tas. Det är inte rätt att du ska åka dit, till mitt. Önskar du kunde hålla dig borta. Inte kontakta mej och inte träffa mej. Sanningen att säga så är jag rädd för att åka tillbaka till det som var. Hade hoppats på att det som jagat mej i två års tid skulle försvinna genom att jag försvann ett tag. Men allt finns kvar. Alla minnen, känslor och farhågor. Kanske borde jag sluta fly och bearbeta det istället. Det krävs både energi och styrka. Den energin och styrkan som jag inte har. Undrar om jag någonsin kommer få den tillbaka.
Att både vara rädd för det som varit och det som ska komma är den sämsta utgångspunkten man kan ha i livet. Vad gör man åt det frågar jag mej. Så som många gånger har jag inget svar på det. Finns det svar på det. Vill jag veta svaren. Stanna upp och andas en stund, det är något som jag fått höra hela livet. Men jag vill inte stanna, vill inte att något ska hinna ikapp mej.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar