Misshandlad arm och några hjärnceller färre..

Ja, det var dags att fortsätta hålla denna vid liv. I skrivande stund är jag så trött att ögonlocken knappt håller sig uppe, så ha gärna det i bakhuvudet och förlåt mig om grova stavfel samt osammanhängande meningar dyker upp.

Har sedan sist hunnit med grillkvällar, en vandring i bergen, katamarantur, några fyllor samt härliga soldagar! :) Vi tjejer hade förra fredagen bestämt oss för en lugn kväll med god mat. Det slutade med att Pamira hade köpt på sig en grill hem. Så vi käkade så fruktansvärt god mat och hade riktigt tjej-snack hela kvällen. Love it!
Dagen därpå så kilade jag, Tessan och Isabelle ner mot hamnen för att hoppa på en katamaran. Vi kom ut på havet, lite småkyligt men så uppfriskande, och efter bara någon halvtimme så hade vi delfiner runtom oss. Tjugo minuter senare låg Tessan avdäckad, sjösjuk. Stackarn, hon fick tillbringa resten av turen nere på toaletten medan jag och Isabelle drack öl och solade oss röda. Minns absolut inte vad vi gjorde på kvällen, skrämmande. Det har varit mycket fylla den senaste tiden, rejäla sådana, så jag minns inte vilka kvällar som är vilka. Hur som, söndagen tillbringades vid min kära pool där vi solade oss ännu mer röda.

I lördags hyrde vi oss en bil - jag, Emelie och Amelie och begav oss mot Santana. Där gick vi en levada som var otroligt vacker. Jag lyckades göra några snesteg så jag hade lera upp till knänen och detta ska endast skyllas på Emelie och Amelie (jag tog högerfoten första gången vi gick in i en tunnel och vänsterfoten på tillbakavägen. "Fia, här är det en vattenpöl ta ett steg åt höger vettja" Obrigada Emelie) Lyckades även med bedriften att slå huvudet i hårt, hårt fyra gånger. Det är inte konstigt att man är så virrig som man är. Levadan slutade i alla fall med ett stort vackert vattenfall. Helt klart värt att gå sammanlagt 4 timmar för det!

Blev orolig för mig själv igår, förmodligen hade alldeles för mycket alkohol intagits men jag tror att jag flirtade med en portugris. Nu har jag satt min sista potatis, inget mer dricka för Fia på ett tag. Om jag inte missminner mig så motade jag bort honom när han kom fram. Jisses. Försov mig till jobbet också. Igen. Det får vara nog nu.
¨
Idag kände jag för första gången på 2,5 år att jag på riktigt saknar någon att ha vid min sida. Kanske kan det bero på att kärleken spirar på ön för några. Lever fortfarande på den blicken jag fick för längesedan, den sa verkligen mer än någonting annat. Hur som, nu ska jag inte bli för känslosam här. Semester i augusti igen, mot England och sedan Sverige! :)

Nu ska jag krypa till kojs, det är en dag imorgon med! Torken kroppar! // Fiffi