Lördag och träningsångest

Visst är det en underbar känsla att vakna av sig själv utan några ilskna larmsignaler? Enda anledningen att jag längtar till helgerna är just det. Morgonpigg har jag aldrig varit och den här veckan har varit helt extrem. En av morgnarna (ovisst vilken) gick jag upp halv 7, duschade och satte mig ner i sängen igen. Ovanligt dumt av mig, på mindre än en minut hade jag vilat huvudet mot väggen och somnat om igen. Min intention att vara på jobbet tidigt slutade istället med att jag kom senare än vanligt... 

Har kommit helt ur fas vad gäller träningen. Jag är inte motiverad för ett enda korvöre. Jag har kånkat på min träningsväska fram och tillbaka till jobbet onsdag, torsdag och fredag utan att använda innehållet i den. Beklagade mig lite för bror och hans fru igår när vi tog en after work och fick mig ett par kloka ord att tänka på. I maj ska jag vara med i Holmenkollstafetten med jobbet och innan dess måste jag ha börjat löpträna, men SNARK vad tråkigt det är. Läser alla artiklar jag kommer över med rubriken "hitta löpglädjen", "träna dig i form med löpning" etc etc. Nu kanske ni undrar vad effekten av de artiklarna är? Jag sitter fortfarande i soffan och tänker på löpträning. En start? Nej, bara en lam ursäkt för att tro att det hjälper. Men idag, det är då det händer. Jag ska strax till gymmet, för helt ärligt finns det ingen annan känsla i hela världen som är så skön som en trött och sliten men samtidigt pigg kropp efter ett hårt träningspass. 

WORD!