måsten.

jag har själv upplevt det, via vänner/bekanta eller bara genom att läsa artiklar, bloggar osv. jag snackar om nedlåtande blickar, ett snorkigt leende eller en uppgiven suck samtidigt som man får en känslolös kram. jag tänker på dom människorna som anser sej ha allt; dvs en förälder, eller en nyförälskad, en student tex.

dessa människor tål jag inte. man ser hur tankarna går runt i deras hjärna. "åh, stackars liten, när ska du nånsin få uppleva det jag har". nonsens. vad är det som säger att jag är en mindre begåvad människa bara för jag inte har en liten knodd på armen, eller en ring på fingret? vad är det som talar för att jag har mindre erfarenhet än en mamma, en student eller ett radhuspar? om jag hade velat skaffa barn i tidig ålder, då hade jag gjort det. om jag hade velat ha en fast punkt så snart jag flyttat hemifrån, då hade jag skaffat mej det. men jag förstår inte dessa människor (jag menar verkligen inte att alla är så här, men det finns ett par stycken jag mött) hur dom ens kan anse att deras liv är så mycket mer värt än mitt? jag anser att erfarenhet, det får man av upplevelser. och även om det är en sjujävla stor upplevelse att få barn, att tacka ja till ett frieri eller ta lån för att köpa sitt drömhus så är dessa upplevelser jag gärna kan vänta med. men tro för den skull inte att jag är obegåvad och olycklig.