Månaden som aldrig tar slut..

Årets längsta men även kortaste månad sätter sina spår. Det finns de som blir höstdeprimerade, men för mig är det i februari min mini-depression kommer. Det är mörkt, kallt och vintern känns som den varit här för alltid. Jag blir bitter, mest framförallt trött, och under min vakna tid vill jag bara äta. Jag är så, när jag mår bra då har jag ingen matlust men när jag är lite låg då skulle jag kunna äta utan stopp. Trots försök till att få lite mer energi genom träning och vitaminer är jag en vandrandes zombie  som aldrig vaknar till liv under dagen och somnar var jag än sätter mig - på bussen, soffan, vid köksbordet men ironiskt nog aldrig när jag lägger mig i sängen. Just nu önskar jag mig bara en massa sol och energi! Bara 11 dagar kvar.. Sen hoppas jag på under i Mars! 

Har ju helt glömt att berätta om helgen hemma i Värmland, när vi firade den gamle som fyllde 40 år! Föreställ dig att du träffar människor som du såg på som din egen familj under en längre period i ditt liv och sen föreställer du dig hur det är att se dem igen efter 7 år. Det var ett kärt återseende att träffa den ena efter den andra, och som med alla de man lärt känna bra, så har ingenting förändrats mellan oss men ändå har så mycket förändrats i våra liv. Det var en kväll som var värt att vara trött i en vecka efter! Det dracks poncha (!), dansades (minns några dirty dancing-hopp), snackades gamla minnen och skapades en hel del nya minnen också. Som en liten bonus på det hela så kommer två av de gamla vännerna hit på besök om två veckor och det gör mig lycklig ut i fingertopparna!