9 dagar på svensk mark..

Något av det värsta jag vet är när en kroppsdel somnar. För mig är det oftast benet eller foten som råkar ut för denna domnande, stickande känsla. Värst av allt är när det domnar från tårna och upp till ljumsken. Då är jag verkligen inte tuff. Stödjer på benet för att återfå kontrollen (och få igång blodcirkulationen igen), men det svänger som oftast bakåt och jag får halvt panik och tror att jag ska knäcka benet i två. Lyckligtvis har det aldrig hänt och jag tror det skulle mycket till ( 2-3 x min vikt) för att det skulle inträffa, men farhågorna och skräcken lever ändå kvar. 

Ja, man får en del tid att tänka när man har semester. En vecka i Värmland gjorde mig gott, och att inleda den med ett fantastiskt bröllop var en helt perfekt start! Kärleken flödade och jag kände mig gladare och lyckligare än på länge. Vemodet slog till hårt efteråt, verkligheten jagade ikapp och jag insåg vad längesedan det var jag kände den där känslan. Kärlek. Tack och lov fick jag utlopp för den under helgen, alla kramar, leenden och gnistrande ögon var  nog för att jag skulle känna mig tillfreds igen. Dessutom spann det vidare när jag kom hem till vännerna med alla deras barn och även familjen.  Blev överrumplad i torsdags kväll, plötsligt skålades det för mig eftersom jag tagit studenten för andra gången i mitt liv. Därefter åts det jordgubbstårta och allt var så härligt svenskt.