Måndagens töcken sitter i än..

Måndagsmorgonen gjorde sig påmind idag igen. Min jobbdator, en bärbar sådan, tog jag med hem i helgen och så klart var jag tvungen att ta med den tillbaka på måndag. Jag skulle idag låsa fast den i dockingstationen, och nyckeln har jag liggandes i dataväskan. Så jag öppnar mitt skåp för att ta ut den, men ser till min fasa att väskan inte är där! Blir något stressad, klockan hade slagit fyra och jag hade ingen vidare lust att erkänna att jag glömt låsa mitt skåp. Efter en stund fick jag gå in till HR-avdelningen med svansen mellan benen och berätta vad som hänt. Det blev lite upprörda reaktioner på att någon går i andras skåp och snor grejer. Jag började till slut bli lite förvirrad och funderade på hur jag egentligen fraktade datorn till jobbet. Medan HR-chefen letade efter en ny dataväska och laddare till datorn pratade jag med dom andra på HR, som började garva och sa: "är det någon som är en schizofren kleptoman, så är det väl du, Sofia." Jag dementerade det här bestämt, låste in datorn i skåpet och satte mig på bussen hem. 


Vad är det första jag ser när jag kommer innanför dörren hemma? Dataväskan. Plötsligt mindes jag varför jag tyckte den vanliga väskan var så tung i måndags morse. Jag hade lagt datorn i den istället för dataväskan...


Så nu förbereder jag mig mentalt på att gå tillbaka till HR i morgon och bli utskrattad. 

En vanlig måndagsmorgon.

Dagen har varit ett töcken. Jag minns inte vad jag gjorde på förmiddagen och eftermiddagen rusade förbi. Måndagar är verkligen inte min bästa dag i veckan. 


Klockan ringer för första gången på två dagar, jag vaknar inte utvilad men gärna hungrig. River omkring i byrån för att hitta något att ha på mig. Sminkar mig på mindre än 5 minuter och lägger än mindre tid på håret. Ser på klockan och inser att bussen går om 10 minuter. Rafsar ihop det som ska med till jobbet, borstar tänderna och snör på mig vinterkängorna som ska hjälpa mig att hålla mig på benen på väg till jobbet. Slänger väskan med skorna jag ska ha på mig inne  över axeln och lägger benen på ryggen. Springer ofta jämsides med bussen när den kör upp mot busshållplatsen. Busschauffören känner igen mig, ler igenkännande och önskar mig en godmorgon. Kliver av bussen, bestiger snöhögen som blivit upp-plogad under helgens gång. Slirar omkring i snömodd, som gömmer den hala isen under. Kommer in på jobbet och byter skor. Säger godmorgon till teamet. Hämtar en kaffe. Sätter mig ner och pustar ut. Pratar inte med någon på en timme. 


Jag undrar om jag någonsin ska lära mig att njuta av måndagsmorgnar? 

lördag har guld i mun.

Att vakna av sig själv, utvilad och glad, i en tidig timme är lycka. Ska iväg och köpa mig en ny telefon idag och sen ska jag sätta mig in i matematikvärlden igen. Derivata och x & y. Lucky me. 

happy.

Kan äntligen gäspa igen! Efter att ha blivit skickad till en tandläkarspecialist och fått ännu mer antibiotika så är jag mer eller mindre återställd. Jag kan äta, tugga och gäspa. Låter kanske underligt, men det är otroligt frustrerande att inte kunna göra det. Förra fredagen när jag gick upp ville väl hjärnan få lite syre, så den tvingade mig till gäspningar, men eftersom jag inte kunde öppna munnen på grund av svullnaden så blev dom avbrutna hela tiden. Det resulterade i att jag, förödmjukande nog, fick sätta mig ned med huvudet mellan benen för att undvika att svimma. Och nu? Nu gäspar jag ikapp, har gäspat konstant sedan i tisdags. Helt underbart! 


Nåväl. För övrigt så har jag tröttnat på snön och moddet! Längtar efter sommaren och de ljusa kvällarna! Dricka drinkar ute i sommarvärmen. Ge mig sommar nu! Och håll tummarna för mig i morgon klockan 9, då blir det intervju! 

PIP

längtar till sommaren och konsert med winnerbäck. han spelar på putte i parken och norwegian wood. hutlösa priser. men en gång om året måste man se och höra honom, annars blir det inte riktigt ett komplett år. så, vem vill hänga med mig på pip?

Uppgiven.

Eftersom jag fortfarande har problem med hals och tandköttet efter att jag drog ut visdomstanden (för 3 veckor sen) började jag googla. Varför gör man det? Nu är jag fullt övertygad om att jag snart kommer på andningssvårigheter inom kort tid. Kan inte förstå varför det inte ger sig. Vad har man för krav på sin tandläkare egentligen? Kan man begära någon slags kompensation för 3 veckors living hell? Kräva att han, på sin egen bekostnad, skickar iväg mig till en läkare som får ta ordentliga röntgenbilder och fastställa vad problemet faktiskt är? Åh, önskar jag hade låtit tanden sitta kvar..

long gone.

har total ångest för att jag sov bort praktiskt taget hela helgen. hann med lite hemmajobb i lördags innan årets jobbfest och idag vaknade jag sent på eftermiddagen, för att släpa mig ut till soffan och slumra en stund till. nu vet jag hur mina eftermiddagar kommer se ut den här veckan.. plugg, plugg, plugg. nu blir det inte utgång förrän brorsan fyller 30. har en hel månad på mig att återställas. bra skit.

jobbfesten var otroligt lyckad! trerätters och över 150 personer. en komiker som fick de flesta att storkna av skratt och ett häftigt dansade på dansgolvet. top notch! way to go, IKEA! 

har precis kommit hem efter en hektisk dag på jobbet, med en massa möten men ingen lunch. lägg på lite smärta i munnen på det så vet ni ungefär hur jag har det just nu. och schemat för nästa vecka är redan fullspäckat. intervjuer, intervjuer, intervjuer. och på toppen av det ska jag själv bli intervjuad, det är med skräckblandad förtjusning kan jag lova! fint och ha att göra :)

 imorgon är det nyårsfest med jobbet, så jag passar på att gå in de nyinköpta skorna, i mjukisbrallor och strumpor. ölen ska strax öppnas, liksom skolböckerna. det är min fredag det. 

måndag?

När jag vaknade idag trodde jag det var måndag, vilket jag trodde helt fram till nio ikväll. Inte helt fel, då är det bara 4 dagar kvar av att vakna till det ilskna ljudet av väckarklockan! De smärtstillande tabletterna tar inte bara bort värken, de får mig att bli ännu tröttare också så det här med att stiga upp 6.15 är värre än vad det vanligtvis är. Hu! 


Efter en lång arbetsdag tog jag bussen hem till Lina för en myskväll. Det serverades stuvade makaroner och falukorv! Kan inte minnas när jag åt det senast! Hej husmanskost! Smakade ljuvligt. Övertalade Lina att vi skulle se på handboll istället för film, och hurra för att se Sverige vinna! 


Imorgon är det dags att gå till tandläkaren igen, för andra gången denna veckan och den femte gången inom loppet av 2,5 vecka. Måtte infektionen och smärtan ge sig snart! Så det blir väl ytterligare ett par sprutor bedövning som gör mig illamående och en ny "gasbinda" i munnen. Jag undrar hur jag hade mått om han låtit visdomstanden sitta kvar istället? 


Nu blir det natten. Ny dag i morgon, med nya möjligheter att lära sig den norska arbetsmiljölagen. Blir inspirerad av kurshållare. Kanske det är det jag ska bli? 

Tillfälligt förvirrad.

Träffade en gammal killkompis ikväll och han berättade att han ska flytta tillbaka till Sverige. Till Karlstad. Och vet ni vad? Jag önskade att det var jag. Det här med att åka hem på besök är alltid lika känslomässigt förvirrande. Det känns som att Oslo bara är något tillfälligt. Men vad är egentligen definitionen på tillfälligt? Efter att ha bott här i flera år känner jag mig verkligen klar för nya utmaningar. En ny kultur, ett nytt språk och en ny levnadsstil. Önskar jag kunde äta kakan och behålla den. Pretty please? 

norge till sverige, sverige till norge...

jaha, på torsdag blir det att åka hem mot värmland över helgen. detta var inte planerat, men har man envisa lärare som måste träffa mig face to face innan kurserna rullar igång får man offra båda jobb och fritid. tycker det är underligt att det kallas distanskurser när man ändå måste åka 8 timmar t/r. det var nog det positiva att läsa genom hermods. allt gjordes på nätet och det muntliga provet var via webcam. inga pix. behövde inte ta ledigt från jobbet, eller åka den tråkiga resan fram och tillbaka. men men, det är 6 månader kvar och sen är det förhoppningsvis över. fördelen är ändå att man får träffa familj och vänner. inte helt pjåkigt. 

pain kill(er)s

26 år och en dag. jag har ingen åldersnoja alls, bara en ihållande smärta efter visdomstanden. hade hoppats på att det skulle gå över, men med min vanliga tur gick det inte som jag ville. så nu är det antibiotika och smärtstillande som gäller. 


lufsade omkring i snön förut. jag fattar inte vad som händer, trodde vintern skulle vara över nu och våren var på gång. nu har vi två decimeter snö. hellre snö än is förvisso. imorse gjorde jag en fabulös vurpa. datorn i ena handen och en påse med böcker i andra. gick av bussen och skulle ta mig upp för slänten som numera är snötäckt. under snön gömde sig is. jag trodde jag tog den säkra vägen upp, genom att hålla mig i ett räcke, men när jag kände att fötterna försvann bakåt var vurpan ett faktum. för att rädda datorn kastade jag mig om i luften så jag hamnade på rygg. där låg jag som en sköldpadda som inte kom upp tack vare det hala underlaget. en fantastisk start på dagen. uppfriskande skulle man kunna säga.

ett stycke brunett

inte för att det är nytt och eller för att jag har noja för att bli äldre (åldersnojan som faktiskt gått över på något mystiskt sätt) men jag har blivit brunett igen. var nog fyra år sedan sist och jag tyckte det var dags för något nytt. så två färgningar senare sitter jag här med pernilla wahlgrens färg i håret. lite typiskt att just hon hade den bästa färgen, men what to do?


har helt glömt bort att sammanfatta 2011. det var faktiskt ett kanonår som jag många gånger gärna gör om igen! tre resor, en till panama, en till riga och en till thailand. jag tränade bort 8 kg, efter en more or less, en alkoholfri sommar. jag fick en vikarierande tjänst som teamleader. jag tog upp studierna igen och det gick över förväntan bra! jag hittade inte min drömmars man, men å andra sidan hade jag inte tid att hitta honom heller (med tanke på mina kriterier så är det nog oavsett svårt att hitta honom på denna sidan jordklotet). 


i 2012 har jag en förväntan om att få fast teamleadertjänst, fortsätta plugga upp de sista betygen och bli godkänd, ta en cykelsemester i nordnorge, gå ner de resterande kilon inför broderns bröllop och dessutom hoppa fallskärm. och såklart spara pengar! ska jag ut på min jordenrunt-resa innan jag blir 30 är det dags att börja samla kronor. 

Ute.

Nyårshelgen var en lyckad sådan! Fick finbesök från både Malmö och Stockholm och nyårsafton firades tillsammans med 15 andra hos det bästa värdparet jag någonsin träffat. Efter två timmar in i festen så hade jag ont i käkarna av allt skratt och det fortsatte långt fram till tidiga morgonen. Inga jäkla mer humbug-löften i år. Har bara ett. Som jag sa till Emma en kväll.. Jag måste börja "start paying attention to other people!", för det är nog en av mina största brister. Det börjar med att jag lyssnar aktivt, men om det blir för mycket malande så ser jag snart bara läpparna röras och istället flyttas mitt intresse till mina egna tankar. Stressen är ett faktum när jag får en fråga om det personen, som jag hövligt ignorerat, pratat om. Det ska jag bli bättre på. Lyssna på andra människor, oavsett hur ointressant dom de pratar om är. 


Efter att ha haft känningar i en visdomstand hela jul- och nyårshelgen ringde jag och bokade tid för en undersökning. Tänkte att de säkert hade minuttaxa eller något och att kalaset skulle sluta på flera tusen kronor. Det gjorde det inte. Däremot tittade han in i munnen på mig och sa: "Jaha, her må vi nok trekke tannen". Jag svarade hoppfullt: "OK! När har ni tid för det då?". Tandläkaren såg på mig rakt i ögonen och sa: "NÅ!" (på svenska betyder det NU). Jag frös till is, skrattade lite nervöst och frågade om jag skulle bli sövd (och höll tummarna hårdare än någonsin). Men nej, det behövdes inte.. Fyra sprutor bedövning bara, sen skulle jag inte känna någonting. För dig som lider av tandläkarskräck och någonsin ska ta ut en visdomstand.. Nu börjar det bli lite känsligt.. 
Han börjar dra lite i tanden, känns mer eller mindre bara som om han har tag om kanten på tanden. Sen börjar han åka runt på sin stol, dra lite åt vänster, dra lite åt höger. Jag blir svettigare och svettigare för var sekund som går. Bedövningen gjorde absolut sitt jobb, men allt annat kändes. När han slitit och dragit i tanden i kanske 15 minuter, vilket för mig kändes som en evighet, ropade han in en till för assistans! Käken värkte vid det här laget så innerligt att jag inte trodde den skulle klara av ett enda tryck till, då skulle den knäckas. Till min förfäran hör jag hur ett vispande ljud körs igång - en borr. JAHA, vad händer nu då?! Han borrar och sågar i tanden.. Ljudet av en vedklyv i huvudet på mig gjorde mig full av skratt. Det här är liksom min vanliga tur. Jag har max oflyt i alla sådana här saker. Snart kände jag bara en massa tråd i ansiktet och då insåg jag att han hade fått bort tanden och höll på att sy ihop tandköttet.  


Och här sitter jag två dagar senare, med en svullen käke och en värk som driver mig till vansinne. Det mest ironiska med det hela? Innan jag gick till tandläkaren i måndags hade jag bestämt mig för att köpa en cheeseburgare på mcdonalds och en massa lösgodis efter undersökningen....