det här med att stå inför en grupp människor och prata har aldrig varit en favoritsyssla för mej. sen jag var liten så har jag alltid hållt mej lite i skymundan, även om jag helst har velat göra mest ljud ifrån mej och fått all uppmärksamhet. men jag har en spärr, något som gör att jag håller mej tillbaka och skulle jag göra utlopp för mina tankar, känslor och eventuella spontana åsikter, göra ett litet glädjeskutt, -rop, -vrål så blir jag, mot min vilja, blodrödare än den mest blodröda bloddroppe och så känner jag mej dum. dum för att jag kanske nu gjorde bort mej, för att jag kanske uttryckte mej alltför klart & tydligt, dum för att jag kanske gjorde något riktigt osvenskt.
..poängen jag vill komma till är att vi idag hade en workshop på jobbet och glatt ovetande spatserade jag dit efter jobbet, satte mej in i diskussionerna (ja, för är det en liten grupp går det bra att prata) men frös sedan till is när jag insåg att vi skulle stå inför denna gruppen och presentera våra åsikter & våra tankar. tyvärr var dom i min grupp inte vidare talförda, så jag fick med det mest blodröda ansikte och den mest darriga röst presentera detta. det går ju, men det är bara så sjukt jobbigt, men nu känner jag mej ganska nöjd med mej själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar