that did happen..

i helgen jobbade jag på gardermoen, och då fick jag bevittna något som fick mej att gå flera år tillbaka i tiden..

.. alla har haft en sån vän, och om ni fortfarande har det tycker jag ni borde tänka om. ni vet den där vännen som man tycker så mycket om men som har dej som en liten svans. den vännen som alltid ska synas, höras och ta mer plats än alla andra och i synnerlighet dej. känner ni igen det? jag har haft en, eller kanske flera sådana vänner och jag led lite med hon som blev lämnad, som står lite längre bak i kön medan hennes vän pratar med någon annan och totalt glömt bort henne.

det jag såg i helgen var helt enkelt en sån vän, som gick med en kille som hon uppenbarligen var intresserad av, medan hennes kompis gick bakom dom och försökte visa att hon var med dom. men när dom slängde igen en dörr i ansiktet på henne fick hon nog och vrålade "BITCHES!" och det tycker jag var snyggt gjort. det var något jag aldrig gjorde när jag blev behandlad på det sättet.

dark outside

är totalt insnöad på greys anatomy. jag ägnar varje vaken stund åt det, och på jobbet längtar jag efter att få komma hem och gråta mej färdig till allt miserabelt som sker i serien. annars så blir jag mer och mer rädd för mörkret som kommer, och kylan som tränger sej in överallt. jag vet inte om jag gillar hösten. rättelse: jag gillar inte hösten. den må vara mysig med alla tända ljus, té och filtar, sure. men nej. den får människor att hålla sej inne mer och känner man sej redan liten ensam så blir man definitivt en utav de lonely ppl. att vinna ett par-sjuttio tusen på lotto nu hade med andra ord inte varit helt fel.

mwah.

jag säger kroppsstrumpa, kyla, sol, bröllopsklänningar och kaffe i mängder. en fin fredag den artonde september. snart är det middagsbjudning som gäller och imorn ska det återigen hoppas på ett tåg. kort är bra, bra är kort. det bästa är att under denna veckan har jag inte saknat alls, så jag tror faktiskt inte jag behöver gå till någon terapeut. happy friday. åh, wish i was at madeira. en aw med kollegorna på fx tills kvällen blir natt och natten blir morgon. jag saknar det förpliktslösa livet ibland, just idag är saknar jag det obeskrivligt mycket.

saturday-day.

Det ær inte underligt att man ær trøtt i slutet av dagen nær man får hundratals frågor varje dag, och då ska vi inte glømma de føljdfrågor som tillkommer. Tankeverksamheten ær igång hela tiden och det ær till att jæmføra med att ha ett jobb dær man rusar runt hela tiden. Av sådana jobb førbrænner man så mycket att man tappar vikt. Tur att det inte ær så med huvudet. Då hade jag definitivt inte haft nånting kvar nu. Nog før jag gillar att prata, men nu ær det mer så att jag kommer hem och ser aningens håløgd ut, slænger mej på sængen och vill ha det tyst. Pratar jag så blir det ændåså bara en osammanhængande sørja med felplacerade ord och mummel. Kan inte minnas att jag varit sån hær på de tidigare jobb jag haft? Nu ær det iallafall sista dagen på veckan. Och jag ska inte dricka en droppe alkohol ikvæll. Eller, kanske en øl. Det ær jag værd. Men inte mer. ….Nu har jag precis blivit utskælld. Underbara lørdag. Jag tror bestæmt jag ska ta mej två øl. Happy Saturday.

my friend.

lasse har hittat tillbaka till mej, och nu när jag tänker efter har jag saknat honom väldigt. speciellt hans nya låt. i dessa tider behövs en man som han. vi kan definitivt snacka med varann oavsett vilket humör man är på. lasse är bra. lasse är kung. det finns inget som kan emotsäga det då han blivit det två-tre år på rad nu.

its simple. or is it?

if u want crappy thing to stop happening to u, then stop accepting crap and demand something more.

time flies.

min mobilklocka går fem minuter före, just in case. mitt armbandsur (wey, that sounded old) går tre minuter före, just in case. min väckarklocka går exakt på sekunden i tid. varför är det då alltid så att jag aldrig kan komma i tid? håret hinns aldrig göras iordning, det åker upp i en svans, kaffekoppen är oftast halvfull om inte full fortfarande, mascaran sitter gärna på ögonlocken och så springer jag. och hoppas alltid att jag fått med busskort, mobil, pengar och mp3. det är en vanlig morgon i fröken janssons liv det.

får inte detta dej att röra på kroppen så måste nåt vara fel?

ordinary day.

iförd briller och ett helt miserabelt felklippt hår drar jag till jobbet. jag har dock ett problem. hypotes: det är soligt ute. man vill använda solglasögon. men då kan man inte använda glasögonen. är det mer korrekt att då fortfarande använda glasögonen och bli bländad än att stoppa ner glasögonen i väskan och använda solglasögonen och därmed få väldigt reducerad syn. ni tänker nu: linser. jag säger: dom funkar inte i mina ögon.

rise and shine ppl.

är redan uppe, eller har snarare redan varit uppe i två timmar, trots att jag inte börjar jobba förrän om två timmar. har varit hos herr doktor och kollat så allt står rätt till inför vad som komma skall, och nu är jag återigen hemma igen och har ätit frulle. detta är något som inte händer alltför ofta i mitt tjugotreåriga liv eftersom jag aldrig går upp i tid utan måste floppa upp ur sängen, vingla fram til garderoben och slita ut lite kläder, hoppa i dom, springa in på toan och borsta gaddarna och sen kleta på lite smink, sen är det lätt joggning ner till bussen som gäller. väl framme, pustar jag ut, och somnar om på två minuter.

såg att lasse kommer till oslo den tolfte november. han har jag inte sett sen tre år tillbaka, så det blir absolut att lägga pengar på den biljetten. nån som hänger med?

good laughter.

älskar den här bilden. ser ni vad som är lite underligt med den? jodå. frökens öga. såg det inte första gången jag tittade på kortet, inte andra gången heller men däremot nån gång runt den tionde gången och det går mej att skratta lika gott varje gång. u gotta love pics. mady, var detta meningen när du tog detta kort?

its here.

jag är inget stort fan av att vara sjuk. men just nu är jag sjuk. jag känner mej totalt snedvriden. snörvlar och tycker synd om mej själv, men imorn ska jag till herr doktor så ska han få kolla vad exakt det är för fel på mej. man vet ju aldrig i dessa flunsa-tider vad för nåt man kan ha. ska gosa ner mej i sängen med greys anatomy (som om den serien är det mest optimala valet nu?). hade gärna haft en stor gottepåse här, men nej. i norge finns det varken färskt eller gott lösgodis. dom är uppenbarligen mer glada i chips. och bröd. så jag får väl nöja med med att andas in luft. vilket inte är fy skam heller.

det börjar verkligen bli höst nu folket. igår slappade jag lite utanför huset innan jag gick in och fick uppleva löv på löv som föll från träden. dom var i brandgula färger allesamman och jag gick en smärre panikkänsla eftersom detta är startskottet för mörker, kyla och instängda människor. när hösten kommer packar alla ihop sina små picknickkorgar, ställer ner dom i förrådet och kurar ihop sej i soffan, framför tvn, sen ser man dom inte förrän buskarna knoppas igen. men det ska nog gå bra denna hösten. första hösten med normalt boende och normalt jobb i skandinavien sen fyra år tillbaka. det ska gå bra. det måste gå bra. klart det går bra!

good enough.

mitt liv går som.. på räls? det flyter på väldigt bra nu, förutom en hel del pengaproblem. bor med helt underbara människor, dom är verkligen helt unika och det gillar jag starkt. nu är det återigen helg (vart tar veckorna vägen?) och jag njuter med en kall pils och john mayer. snart ska jag bege mej mot västligare grader för att träffa på en vän. kompis. eller nånting sånt. imorgon hoppas jag innerligt på att min pärla, eller knudd som det heter på norska (?), tilda kommer hit för att besöka le hufvudstad. det hade varit ypperligt bra, eftersom jag i dessa tider har ett par secrets att bära på och det vore fint att ventilera dom med min närmsta lilla partner-in-crime. idag började jag nästa lipa på jobbet, för det första försov jag mej, ajaj, inte dricka öl när man ska jobba dagen därpå, och sen hade jag såna otacksamt, och personligt elaka kunder så jag visste inte riktigt var jag skulle ta vägen. "jag vet ikke hvordan dere gör i sverige, men i norge..." hmpf. jaja, jag kanske också skulle vara upprörd om jag stod utan kök i två veckor.. eller skulle jag det? förmodligen inte, jag skulle frossa i utemat, mikromat och le åt det faktumet att jag behöver inte diska efter mej!

btw, jag skulle hemskt gärna visa er mitt hår. men eftersom jag som oftast inte fastnar på bild så måste jag nog göra er b-svikna. idag är det ett år sen jag åkte till målöy för och packa fisk. måste erkänna att jag gillar läget aningens bättre i år.

too cute to cut.

förra veckan gick jag till en frisör. där startade helvetet. här i oslo kostar det multum och lite till om man vill göra sej fin i håret, så jag gick till en lärling. misstag nummer ett. jag kom dit i godan ro, hungrig som aldrig förr men tänkte att slingning och klippning tar ju inte mer än ungefär två timmar. misstag nummer två. det började slingas och det tog sin tid, men jag var tålmodig. efter en timme var det dags att skölja ur detta, och det var helt underbart för jag fick härlig massage i hårbotten och jag njöt i fulla drag. efter en halvtimme av sköljning började det rinna vatten innanför tröjan på mej och jag började fundera på om det inte var klart snart. en halvtimme senare hade min nacke domnat bort efter att ha lutats emot det stenhårda handfatet. då var hon äntligen klar med massage, två schampokurer och en hårinpackning. sen började hon med klippningen. misstag nummer tre. topparna tog lång tid, och jag tänkte: "ok, bara jag kommer härifrån innan det är mörkt ute".. lärlingen frågade efter hjälp för att vara säker på att hon klippte rätt, och då började orosmolnen hopa sej. kan man inte ens klippa topparna som frisör så kan det inte båda gott? hur som, en annan klippte lite för att visa hur hon skulle göra och sen började hon med uppklippningen, och där hade jag tydligt sagt. "behåll så mycket som möjligt". jag fick panik och började kallsvettas när jag såg hur mycket hon faktiskt klippte bort, decimeter av mitt hår föll till golvet. snart hade jag en hjälm med uppklippt hår gentemot de längre etapperna. jag tittade stint på henne och bad vänligt men bestämt. "ta nu inget, och då menar jag inget, mer på uppklippet". lärlingen började då plötsligt se väldigt nervös ut varpå hon hämtar frisör nummer två som får hjälpa. hon tittar på mej, mitt hår och lärlingen, sen säger hon. "får jag låna din sax, jag tror du behöver lite hjälp med detta.." varpå hon går in och försöker rädda mitt hår. som om detta inte vore nog så försöker sej min svenska lilla lärling att ge sej på min lugg. jag förtydligade att luggen är det viktigaste av allt och den får inte bli för kort, inte för lång utan alldeles perfekt. den uppenbarligen nyutexaminerade lärlingen börjar plötsligt få ryckningar i ansiktet, och tack och lov ber hon frisör nummer två att klippa min lugg och försäkrar henne om att hon lär sej mer av att bara titta på, och att hon inte vill klippa luggen då hon inte klippt så många tidigare .. (?!) jag var evigt tacksam när den andra med vana händer fixade luggen och lät inte lärlingen röra mitt hår igen. när jag ska betala (borde jag ha betalt för detta?) så säger hon glatt: "ja, det blir ju halva priset åtminstone, 700 kr!" medan jag höll tillbaka all världens svordomar betalade jag och därefter fick jag hennes kort. med hennes nummer. om jag skulle vilja komma tillbaka. jag klev ut ur salongen tre timmar och fyrtio minuter efter jag kommit och rev sakta, men säkert och bestämd hennes kort i små, små bitar. det var becksvart ute och jag har nog aldrig känt en sån extrem hungerkänsla. jag förklarar härmed att jag aldrig mer i mitt liv kommer gå till en lärling för att det blir billigare. det är helt enkelt inte värt det. så nu undrar jag, någon som vill hjälp att få i extensions i mitt kort uppklippta hår?