Att vara en nattmänniska

Egentligen tror jag inte att jag är så mycket till nattmänniska. Ögonen svider och jag är trött, men kan ändå inte slappna av utan hjärnan går på högvarv. "Imorgon ska jag göra det här och det här, tänk tänk, sätt ihop dagen så perfekt som det bara går så jag hinner göra mest möjligt". Vad som egentligen händer är att jag får alldeles för lite sömn och blir obruklig många timmar av det kommande dygnet. Men sen börjar tankarna igen.. I snart tre år har det varit så här och jag måste medge att jag börjar bli less. Mellan 4-6 timmars sömn på vardagarna och så "tar jag igen" det på helgerna. Grejen är att man kan inte ta igen förlorad sömn, jag sover bara bort min fritid. Så, vad ska till? Mindre press i livet antar jag. Mindre stress om att vara någon man inte är, från skämt till fakta är det nog det mestadels det handlar om. Prestera bra på jobbet, träna efter jobbet så man kommer i den där jävla bikinin och så ska man laga nyttig mat som tar tid. Dricka alkohol eller äta "fel" skapar dåligt samvete. Sen ska man hänga med på alla tragiska nyheter runt om i världen och även vad som händer i ens närhet. Man ska räcka till för vänner, kollegor och sig själv. Dessutom kommer den där förbannade frågan: "Har du inte hittat någon än?". Ja, jag får inte allt att gå runt. Jag är trött på alla måsten och förväntningar som ställs bara för att det är normalt. Är det verkligen det? 

Tro fan att man inte kan slappna av.