Klockan har precis slagit över 00.00 och idag är det en månad kvar tills jag fyller. Jag längtar som vanligt inte, men vet att jag heller inte kan stanna tiden.. Så det blir väl att bita ihop och möta verkligheten. Nästa gång blir jag 28 år. När jag pratade med mamma häromdagen utbrast jag dramatiskt: "MAMMA, förstår du att din yngsta blir 28 år nästa år?!" och hon replikerade med sin lugna röst: "Ja, Sofia, det förstår jag." Bara sådär, ingen panik hos henne men bara hos mig. En gång i tiden lärde jag mig ett citat som användes ofta "Man är fan inte 20 längre" och nu är det bra längesedan jag både använde frasen och var 20. Vansinnigt att tiden gått så fort. Fortare lär den väl gå, så det är bäst att hålla i hatten och försöka hänga med i det svindlande tempot.
Men om vi ser det ur en annan synvinkel så är jag om en månad inte längre sambo, eller kombo om man hellre vill kalla det så. Jag bor ensam. Det, för er som inte helt förstår, är en euforisk känsla! Den blir mer påtaglig ju närmre datumet för övertagningen av lägenheten kommer och jag har redan börjat planera i minsta detalj - både hur flytten ska gå till men också hur jag ska möblera, hur jag kommer må och hur jag kommer känna den dagen jag vaknar upp i en tyst och tom lägenhet. Jag har tidigare inte brytt mig om hur det ser ut där jag bott, för det har ju bara varit tillfälligt. Detta är förvisso tillfälligt det med, men det är en helt annan grej. Detta mina vänner, detta är lycka!
Annars så gruvar jag mig inför operationen. Jag fick ställa in helgen i Hemsedal för att ta hand om förkylningen som kommer och går, men jag hoppas att det ska gå vägen. Lika bra att snitta mandlarna så jag slipper gå med halsdukar mer än 6 månader per år. I vanlig ordning (jag har varit sövd ett par gånger förr) oroar jag mig för att inte vakna upp igen. Dessutom oroar jag mig för smärtan efteråt (har upplevt ett par jäkliga episoder med smärta också). Jag oroar mig för mitt humör eftersom jag samtidigt (och återigen) ska sluta snusa. Jag oroar mig för hur de smärtstillande pillren och sopp- & smoothiesdieten ska behandla varandra. Jag oroar mig för att rösten ska ändras. Jag oroar mig för att halsen inte ska ha läkt innan jul. Jag är förberedd på ett rent helvete. Men med det hoppas jag att min svartmålade 2 veckors period framöver eventuellt blir bättre än vad jag föreställer mig. Har ni några goda soppor som kan rekommenderas?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar