Bittersweet.

Det känns som semestermodusen har gett mig en hård smäll på käften. Antingen det, eller så är det helgen i Köpenhamn som fortfarande är kvar i kroppen. Oavsett har jag inte lust till någonting. Vill inte gå till jobbet, vill inte träna, vill inte äta eller sova. Jag bara sitter med en orolig känsla i kroppen och ett ständigt dåligt samvete. I skrivande stund inser jag att det inte kan ha något med den kommande semestern att göra. Vad det då är vet jag inte. För några månader var jag taggad, jag skulle kunna ha bestigit ett berg utan några hjälpmedel men nu har jag problem med att ta mig utanför dörren. 

Ok. Det här låter nog värre än vad det är. Min spontana diagnos på mig själv är nästan depression och det vill jag understryka är fel, fel, fel. 

Vad jag insåg ikväll är att jag saknar att ha ett stort tjejgäng att hänga med. I Kristinehamn var vi ett sjukt stort gäng, i Göteborg likaså och för att inte tala om Madeira. Här är det lite annorlunda. Förr var det inte så, men det kanske är smällar man får ta när man har en annan tjänst på jobbet än de andra vännerna har(?). Mina kollegor är den största andelen av mina vänner i Oslo. Kan sakna att inte ha fler vänner utanför jobbet, saknar att prata om något annat än hur vi ska lösa ditten och datten, vill hellre prata om .. ja, vad som helst annat. Ibland funderar jag lite på var min sociala förmåga har tagit vägen, den får liksom grävas fram efter hektiska perioder på jobbet som det varit det senaste halvåret. 

Dessutom blev jag förälskad i Köpenhamn! Även om jag såg ut som ett levande frågetecken mestadels av tiden så älskade jag hur chill det var. Det kanske är där man ska plugga. Apropå plugg, någon som vet var man kan läsa ett kandidat/bachelor-program inom PR & Kommunikation? Let me know!