saknad.

behövde bara ifrågasätta min saknad så kom den tillbaka som ett slag i ansiktet. önskar han vore här nu så jag fick kramas lite, prata om diverse ovettiga saker & försöka imponera på spanska, och lyssna på hans vedervärdiga musik som jag i vanliga fall avskyr.

...och som om saknaden till honom inte är nog, så shufflar wmp fram the outfield - your love och detta gjorde att jag fick ytterligare lite paniksaknad av gamle swemps. de där hysteriskt vilda nätterna på chameleon när vi svängde våra lurviga, sjöng högst av alla och drack förmodligen för ett helt kompani. den bra tiden på madeira. alla var glada, stämningen var alltid på högsta nivå och man skrattade mest hela tiden. inte konstigt att man känner sej ensam när man kommer tillbaka till sverige, eller åtminstone lämnade ön, där hade man nån i sin närhet 24/7 och hur är det här? uäck. tacka vet jag madeira & dess stjärnor. önskar jag vore där nu. på b2, med en poncha i handen och med alla gamla godingar. hösten, i hope.

i´m on my way, i know i am.

det bubblar av tankar och tvivel hos mej för tillfället, varför vet jag inte. var i oslo tors-fre och var på arbetsintervju och försökte fixa boende, men det gick väl sådär. blev iaf erbjuden att jobba på en kundtjänst igen, men den största anledningen till att jag lämnade madeira var att jag var less på telefonjobb så det blir nog att vänligt men bestämt tacka nej till den tjänsten. försöker just nu organisera och packa om alla kläder, grejer - ja, mitt liv i tre olika resväskor men det är lika stimulerande som att ligga utslagen i sängen en bakfull dag. suck. åker tillbaka till oslo imorn iaf, ska på två visningar sen får jag hålla tummarna för att adecco inte grinar ihop totalt för jag tackar nej till jobbet och förhoppningsvis ger mej nåt annat slit & släng jobb.

var hemma hos jeanette igår, och som vanligt var det en riktigt rolig tillställning. det lagades god mat, dracks rödvin, dracks gazela med jordgubbar i och så försegicks det en hel del snack. vidare mot mastis där vi träffade på gamla godingar, och den händelsen som hände för många, många år sedan drogs upp. på ett sätt skönt, då vet jag att dom tror på mej. 94:- för en vodka/redbull. hutlöst. men såklart köpte jag det ändå.

tycker förövrigt det känns konstigt att jag inte saknar så mycket som jag borde? eller har jag saknat så mycket att jag nu inte känner att jag saknar längre? kanske är det så att jag helt enkelt är rädd för vad som komma skall. tänk om inte allt löser sej, hur kommer folk bete och reagera sej gentemot det hela - kommer det finnas acceptans?

hittade gamla fotoalbum & alla mina gamla dagböcker igår - så nu har jag min kväll gjord! men först ska jag hänga tvätt & fika med old grandma.

rödvinstjut & skvaller

idag fick kristinehamn ett angenämt besök - nämligen bror jansson med käresta! har suttit & druckit rödvin & skvallrat (främst med helga) under kvällens gång, och nu sitter jag här - allmänt uttråkad och med en aningens svängig blick. att understryka är dock att jag inte håller samma promillesnitt som i panama, så jag är nöjd över stundens berusning, den var välbehövd! frågan är väl dock hur jag ska ta mej upp imorn bitti (eller ja, 10) för att sätta mej på bussen / tåget mot åmål för att möta upp mina vapendragare - hesten 1 & hesten 2. ingenting är packat och jag är rädd för en försovning.

saknar min svarta man alldeles ofantligt mycket, men den som väntar på nåt gott.. sägs det ju iaf. jag vetifan om jag inte redan har väntat länge nog. en hel vecka. usch.

nåväl, åtminstone var det riktigt nice att träffa bror & helga igen! och mer lär det bli när jag bosätter mej i samma stad som dom :D wiwi.

glad midsommar vänner!

alcoholic?

någon, ge mej en öl, lite vin eller en grogg? har aldrig varit så festsugen som en sketen tisdag, i krillan, damnit!

sov bort halva dagen idag. vaknade först 12.30 och fick ångest över att jag inte gick på bestämd tid, så jag gjorde som jag alltid gör när jag blir irriterad på mej själv eller är försenad till något - la mej ner en fem-minutare för att fundera på hur jag snabbast kan göra mej klar, och 99% av gångerna somnar jag givetvis. så var även fallet idag, så jag slog upp dom blå 14.52, fy fan. jag säger då det. nog för jag många gånger svor öronbedövande svordomar över jobbet när jag hade ett sådant, men jag tror nog jag är snäppet värre nu. jag saknar att ha något att göra.

tildan kom in till krillehöla idag, skönt att se henne igen. tog en pizza med bernesås, åh jösses vad det smakade himmel! lyssnade på spansk musik och drömde oss bort till panama en sväng. tills vi började diskutera framtiden, och då slog det mej. om det nu blir så att joel kommer hit, och vi ska jobba på samma jobb.. då kommer detta även innebära att vi ska bo ihop! hur ska det gå? jag har aldrig bott ihop med en karl förut! (jo, mina kombosar i göteborg men det räknas inte). något jag direkt vet att vi kommer gräla om är musiken. hans jamaicanska pasapasa-skit som han envisas att lyssna på, gärna när man ska sova.. det skulle kunna vara ok, om det inte vore för att det är pårökt snubbe som står och skriker mitt uppi en låt, och gärna så högt att jag hoppar ur sängen och tror någon befinner sej i rummet. självklart hör inte joel det, för han somnar redan under första låten. men det är något som vi får ta då, om det händer.

verkar som man ska fira midsommar med maddu & maria i ed i år. en ny upplevelse må jag säga. känns som det skulle bli en trevlig tillställning - överväger att knäcka några på bussen mot bengtsfors så jag är sådär extra rolig när jag anländer till mina hestar.

chucha!

vad är det egentligen för fel på mej och mina fötter? visserligen är dom vana vid att gå i flip-flop & sandaler, vilket jag gjort i två månader nu, men är det verkligen nödvändigt att jag ska få skoskav vareviga gång jag stoppar fötterna i ett par vanliga skor?

jag & maria vandrade ner mot staden tidigare idag, detta kanske är en promenad på högst 15 minuter. under dessa minuter hann jag grimasera minst 50 ggr av smärta eftersom jag hade mer eller mindre öppna sår både bak, fram & på sidan av fötterna. det resluterade till slut i att jag fick springa omkring barfota så långt jag förmådde tills vi nådde den heliga kungsgatan i krillehöla. linkade in på intersport & köpte ett par svindyra flip-flop (allt är dyrt nu eftersom jag jämför med panama) och blev gladare i hågen när jag placerade mina fötter uppepå dessa istället. efter 30 minuter omkringspring i dessa, vad händer? jo, självklart så har jag nu istället fått skoskav mellan tårna. jag ger upp. foppatofflorna är numera mina bästa vänner. vad väljer man - fult eller bekvämt? enkelt val.

jag vill:
¤ klippa mej
¤ slinga håret (enligt min vän ser jag gulhårig ut?!)
¤ ha ett jobb
¤ shoppa mej lycklig
¤ vara någon annanstans
¤ krama på min afrokrullskille
¤ träffa maddu & maria
¤ tala flytande spanska

tur att lakrits finns iaf!

so damn clever..

jag måste nog erkänna att jag var aningens lättad över att vara tillbaka i sverige. men nu känner jag samma uppgivenhet och ångestkänsla som förra gången jag kom hem. sverige må vara mitt hemland, men jag känner mej inte trygg eller hemma här längre. såklart har detta med att göra att jag varit borta nästan 2 år av mitt liv, men jag vet inte om jag varken har orken eller lusten att få tillbaka känslan av att vara hemma här, i ett land där man inte kan visa sej stolt över sin nationalitet utan att det ska ge rubriker, i ett land där människor inte låtsas om varandra, ett land där de olika klass-skillnaderna ger människan ett värde, i ett land där man inför bestämmelser om "telefonfria områden" för att det ska vara tyst och kvävt, i ett land där alla människor kollar snett på någon för den i deras ögon ser "annorlunda" ut, i ett land där det klagas och suras om musiken spelas för högt hos en granne/ur en bil/ipod/laptop. och dessutom - jag vill inte förstå vad alla säger.

jag vet, ni funderar säkert på vad jag är för deprimerad stackars själ nu men jag kan inte hjälpa det. jag vill inte vänja mej vid detta igen, inte nu. jag ser detta som en återvändsgränd varje gång jag kommer hem. dock är det inte bara svartmålat utan självklart finns det vackra även i sverige. tex har jag inte upplevt en svensk sommarkväll på väldigt länge, och jag hade glömt bort att det faktiskt är ljust fram till 22. satt och njöt av kvällen ute och funderade på mycket medan jag viftade bort alla humlor och myggor med cigarettröken. vissa lukter gjorde mej otroligt nostalgisk och vissa gånger måste jag erkänna att förr var otroligt bra, fast nuet är minst lika bra - fast på ett annat sätt.

för att överleva i norden dessa månader - tills det är dags att dra igen så har jag fördrivit kvällen med att söka bostad och jobb i norge. vad är egentligen bäst - fiskejobb eller vanligt jobb?

fiskejobb - för- och nackdelar:
fördelen är att man jobbar arslet av sej ute i middle of nowhere, vilket gör att man inte spenderar pengar och dessutom tjänar snuskigt mycket på övertiden.
nackdelen är förmodligen att det kommer vara omänskligt kallt, lukten kommer vara bedövande och man kommer vandra som en zombie mellan säng och jobb i - säg 3 månader?

vanligt jobb - för- och nackdelar:
fördelen är såklart att man kan leva ett socialt liv om man så vill och fortfarande tjäna bra med pengar. man behöver inte förfrysa fingrarna och kan kanske kolla in mailen någon gång i veckan.
nackdelen/arna behöver jag väl knappt skriva ner? oslo - storstadsliv, krogen, shoppingen, fikor, dyr hyra osv osv osv.

och om en man från panama ska med och jobba, finner inte dom flesta det bättre att arbeta med något som norsk/svensk kunskap krävs?

för mycket tankar i ett alldeles för överansträngt huvud. klockan är nu 2.24, och jag som skulle försöka ställa om dygnet. damnit. buenas noches amigos.

goodbye my lover

dagen som jag hoppats på aldrig skulle komma har nu kommit. efter 2 månader av trassel, skratt, bråk, sprit, kärlek, regn och sol ska man alltså packa väskan igen för att färdas 26 timmar mot sverige. vi sa hejdå till våra nyfunna vänner på hospedaje farallon tidigare idag, och tårarna sprutade. att ta farväl av några människor som gett så mycket på så kort tid är hjärtskärande och värre är att det finns en risk till att vi aldrig mer kommer träffa dessa människor. men med en emailadress rikare och några hävda corona satte vi oss till slut i bilen och färdades mot panama city. som om det inte vore nog med alla tårar idag så smög dom fram igårkväll när vi satt och shottade tequila och drack öl tills vi tröttnade. detta ställe vi bott på de flesta nätter här i panama har även andra inneboende som jobbar på decameron. det handlar om ungefär 20 underbara människor (dom är inte bara underbara för att dom är killar och är otroligt vackra). så när jag tog mitt pick och pack i morse så var det dags att säga hejdå, vi ses snart igen, kommer sakna dej, bla bla bla på fyllan. vi vet ju alla hur sentimental man lyckas bli då. fast å andra sidan hade jag gråtit minst lika mycket utan den halva flaskan tequila och de otaliga seco herrerano-drinkarna.

värre kommer det bli att säga hejdå till min svarta lilla man i natt/imorgon bitti. men det är bara att hålla skenet uppe, om allt går som vi vill så ses vi ju om 2 månader igen.

det finns så otroligt mycket jag kommer sakna med panama. kulturen, musiken, havet, människorna, stränderna, det ofantliga friheten där människor inte dömer någon, gästfriheten, kindpussarna, spanskan (och bathvan), värmen, de lösspringande hundarna fulla med loppor, you name it.

vi ses snart sverige.