Snart är det mindre än en månad kvar till tjejvasan. Jag har åkt längdskidor 4 gånger.
Om det är den optimala uppladdningen? Troligen inte. Om jag är nervös för hur jag ska klara det? Såpass mycket att jag tror jag fått magsår. Om jag har något mål med det? Utmana mig själv. Och jag lovar att det här är den största fysiskt krävande utmaningen jag någonsin ställt upp. Ja, det vill säga att jag har ju fortfarande 3 lopp kvar efteråt men jag vet hur man cyklar, simmar och springer. Sen handlar det bara om att inte ge sig. MEN på det fyra gångerna jag åkt har jag skrapat ihop närmre 5 mil. Nu när jag verkligen måste lära mig så ger jag allt. Hade jag bestämt mig för att "bara" lära mig åka skidor då hade jag säkerligen inte svettats och kämpat mil eller mil, utan tagit lite enklare på det.
Så, det här funkar tydligen för mig.
Som en liten morot efter tjejvasan har jag länge och väl pratat om en resa till varmare stråk. Jag har väntat och väntat och vääääntat på att flygbiljetterna ska gå ner men jag insåg att det bara var att slå till. I helgen frågade jag mig själv vad som egentligen gör mig riktigt lycklig och jag fick svaret igår. Uppspelt och med en darrande hand klickade jag hem en flygbiljett till Kuba. HERREGUD vad jag längtar! Dags att slipa på spanskan, salsastegen och göra mig klar för en resa bak i tiden. Jag är nästan lite avundsjuk på mig själv..
Har nu avnjutit en sushimiddag efter ett träningspass och nu blir det att slöa i soffan heeela kvällen. Det gör mig faktiskt ganska lycklig det med när jag tänker efter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar