Åren går och kroppen börjar svikta.

Efter förra helgen, när jag åkte längdskidor som det inte fanns någon morgondag (bokstavligt talat) så njöt jag verkligen av livet. Solen sken, jag åkte några mil på skidorna och allt var tyst. Ja, förutom mina egna andetag (läs: flåsande). Det var en helt perfekt dag ute i spåren! Vad jag inte kunde ana var att mina vurpor hade gjort något med mina knän, det märkte jag först efter några timmar hemma. Knäna hade svullnat upp, högerknät såg ut som en handboll och började anta en blå/lila färg medan vänsterknät inte var vare sig lika svullen eller blå men jag kunde ana att jag skulle ha ont dagen efter. 

På måndagen fick jag ringa chefen och säga att jag jobbade hemifrån. Kunde inte stå på ena benet utan låg med det i högläge hela dagen. Vilade därför hela förra veckan men i tisdags gick jag till gymmet. Vad hände? En akut läkartid. Jag kunde återigen känna av den molande smärtan i knät. Jag har aldrig förr varit skadad på sånt sätt så jag freakade ur totalt. Läkaren hon knådade och klämde, jag grymtade och vrålade. Sen konstaterade hon att det nog inte var någon fara, men att jag överbelastat ena knät så ledbandet behövde lite omsorg. I morgon ska jag prova igen, att träna alltså. Hoppas innerligt att det går bra, för jag är inte beredd att ge upp hoppet om tjejvasan än! 

Nu till de roliga grejerna! Har äntligen köpt en bok om Kuba så närmsta veckan ska läsa, stryka under och börja planera min korta med troligtvis intensiva semester. 6 veckor är det tills jag sätter mig på flyget mot landet jag drömt om att besöka så himla länge. Det gör mig lycklig ut i fingerspetsarna! 

Count the days or make the days count?

Snart är det mindre än en månad kvar till tjejvasan. Jag har åkt längdskidor 4 gånger. 
Om det är den optimala uppladdningen? Troligen inte. Om jag är nervös för hur jag ska klara det? Såpass mycket att jag tror jag fått magsår. Om jag har något mål med det? Utmana mig själv. Och jag lovar att det här är den största fysiskt krävande utmaningen jag någonsin ställt upp. Ja, det vill säga att jag har ju fortfarande 3 lopp kvar efteråt men jag vet hur man cyklar, simmar och springer. Sen handlar det bara om att inte ge sig. MEN på det fyra gångerna jag åkt har jag skrapat ihop närmre 5 mil. Nu när jag verkligen måste lära mig så ger jag allt. Hade jag bestämt mig för att "bara" lära mig åka skidor då hade jag säkerligen inte svettats och kämpat mil eller mil, utan tagit lite enklare på det. 
Så, det här funkar tydligen för mig. 

Som en liten morot efter tjejvasan har jag länge och väl pratat om en resa till varmare stråk. Jag har väntat och väntat och vääääntat på att flygbiljetterna ska gå ner men jag insåg att det bara var att slå till. I helgen frågade jag mig själv vad som egentligen gör mig riktigt lycklig och jag fick svaret igår. Uppspelt och med en darrande hand klickade jag hem en flygbiljett till Kuba. HERREGUD vad jag längtar! Dags att slipa på spanskan, salsastegen och göra mig klar för en resa bak i tiden. Jag är nästan lite avundsjuk på mig själv.. 

Har nu avnjutit en sushimiddag efter ett träningspass och nu blir det att slöa i soffan heeela kvällen. Det gör mig faktiskt ganska lycklig det med när jag tänker efter. 

Prioriteringar

Idag valde jag bort träningen och gjorde det motsatta. Åt en krämig pastarätt & drack Valipocella med en kär vän. 

Behövde rensa tankarna och bara prata om allt som cirkulerat runt den senaste tiden. En väl vald investering i den mest dystra perioden som finns i året. 

Win! 

Grön mat. Eller granatäpplen.

Jag prenumererar på iform, en fitnesstidning som ger mig en dos av motivation, uppgivenhet och massa reklam. Det ironiska är att den alltid dimper ner i brevlådan när jag tänkt "unna" mig något. Således har jag försökt undvika att köpa hem något runt den 10:de varje månad. De vältränade kroppar som oftast pryder förstasidan ger mig alltid en släng av ångest. Men det jag fantastiskt tycker är roligast med tidningen är alla mattips. Nyttiga sådana men efter flera år med en kost bestående av mycket grönsaker, kolhydratsnåla produkter och kvarg(ish) blir jag genuint glad när jag kan läsa om olika blandningar av frukter & grönsaker. Tydligen pratar jag väldigt varmt om mat så i år fick jag en prenumeration på en mattidning av mamma i födelsedagspresent. Här är det dock en blandning av vad jag ibland skulle vilja äta och det jag faktiskt äter.

Det har vid flera tillfällen slagit mig hur god mat ska vara något gräddigt (och jag kan till viss del hålla med) men låter man fantasin flöda och vågar prova nytt så behövs inte alltid grädde i maten. 

Nya favoriten just nu är granatäpple, synd bara att den är så dyr. Vill knappt veta vad den kostar i Sverige men i Norge har det alltid en tendens till att vara snäppet dyrare, åtminstone i vanliga matvarubutiker. Så i veckan ska jag ta en sväng upp till min nya favoritaffär. Grönsakshandlaren! Utländsk affär med färsk frukt, grönsaker och utländska spännande kryddor, frön och annat gott. 

Det här trodde jag inte om mig själv. 

Dåtiden och framtiden.

Det var längesen jag ens orkade lägga en tanke på att skriva här.

I ärlighetens namn kunde jag inte hitta glädjen i att skriva om de små vardagliga sakerna som hände. Jag ska inte säga att det hänt något speciellt nu heller, men just ikväll fick jag lust att få ner ett par ord igen. Om så inte för dig, men åtminstone för mig.

Vad hände i slutet på 2014?

Jag körde på med fitnessfighten och slutade med bra resultat. Sen tog jag bort en leverfläck på foten som aldrig läkte och därmed tränade jag inte på två månader. Så mycket för slitmånaden i september med andra ord. Någon gång i oktober eller kanske november så bestämde jag och en kompis att vi skulle köra Tjejklassikern 2015. Kort sagt, vi anmälde oss till tjejvasan och köpte skidor och allt vad det nu innebär. Hade jag vetat att det här var en sådan nördsport hade jag troligen inte gett mig in på det, men nu är det mesta inköpt och jag har läst om längdåkning och vallning fler timmar än jag nånsin trodde jag skulle göra. Tjejvasan går av stapeln 28 februari och för er som hängt med, så vet ni att snön valde att inte komma förrän i början på januari. Thank you very much. Har hittills åkt 3 gånger och jag har nosat på snön många gånger.. Men skam den som ger sig, man kommer på långt på vilja och en snorig näsa har jag förstått.

Ett annat mål jag hade under hösten var att dejta. Denna vidriga, men också roliga tillställning. Jag dejtade, bjöd på mig själv och hade en bra känsla. I cirka en månad. Sen började jag inse att längtan efter att vara med någon inte kan ta överhanden och därför fick jag bita i det sura äpplet och ringa det där samtalet. "Det är inte du, det är jag.." Slutet gott, allting gott. Vi är fortfarande vänner, phew.

Sen ska jag plugga i vår också, TEFL - Teach English as a Foreign language. Jag tror jag kan ha tagit mig vatten över huvudet, men må så vara. Plugga är kul! Oftast..

Gav heller inga nyårslöften i år heller. Tycker tjejklassikern räcker gott och väl. Likaså alla resor jag har preliminärbokat. Cuba i mars, Prag i april, Madeira i maj och tjejresa med hemlig destination i juni. So long savings! Men när man går in i det sista året på 20-talet så ska man leva ut. Framtiden kan man tänka på en annan gång.