Efter att ha fått en syrligt provocerande kommentar av min kära bror i söndags bestämde jag mig för att ta tag i träningen igen. Dialogen gick ungefär så här:
-SHIT, vad trött jag är efter träningen, säger bror.
-Ah, men rätt skönt ändå va? Jag har fan inte tränat på 2 veckor!, säger jag.
-2 veckor? Ja, det syns. Eller, jag skulle snarare säga att det inte ser ut som du tränat på 4 veckor!, säger bror.
-........tack., replikerar jag.
Så, i måndags gick jag upp halv 6 och sprang på löpbandet och lyfte lite vikter innan jobbet. Jobbade därefter 8 timmar, sen pluggade jag till provet. När jag kom hem låg jag i fosterställning på soffan för det värkte i hela kroppen. Igår gick jag upp samma tid och gick på ett spinningpass, åkte till jobbet och sen pluggade jag till 20. Musklerna värkte så jag trodde de skulle krypa ur skinnet och jag gick och la mig för att slippa pinan. Idag tog jag ledigt från träningen, men istället var jag hos tandläkaren och hos öron-näsa-hals. Resultatet av dessa besök var: jag måste antingen dra ut två visdomständer eller laga de pyttehålen på dom och jag ska operera bort halsmandlarna 10 december. Jobbade några timmar på det, fixade fransarna och nu ligger jag äntligen i sängen. Måtte denna vecka ta slut fort. Och måtte såren läka fort så jag kan äta julmat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar