singelkatastrofen.

jag har alltid, åtminstone det senaste året, haft problem med att hitta någon bra. då menar jag inte en bra vän, ett bra jobb, en bra lägenhet eller frisör. jag menar en bra kille. jag har haft oturen, som många vet, att träffa dom som lovar alldeles för mycket och som inte kan hålla det. det började med att jag efter flera år som singel träffade på en liten man i panama som jag föll pladaskt för. jag flög på små rosa moln och trodde att detta var mannen i mitt liv. det visade det sej inte vara, och för ett halvår sen var jag hjärtekrossad och trodde aldrig jag skulle ta mej igenom det. det gjorde jag. träffade på en annan lite senare som hjälpte mej på vägen tillbaka till att bygga upp mitt självförtroende och jag bestämde mej för att inte vara lika naiv igen och som jag hade trott så var detta bara att kasta i soptunnan med då han gick och förlovade sej med en annan och fortfarande kan han inte berätta sanningen för mej. i slutet av sommaren träffade jag på en kille i norge, som jag tänkte att: fine, vi kör på det så får vi se var det slutar.." efter ett par veckor dejtande visar det sej att denna har en flickvän sen ett år tillbaka och varför jag fortsatte träffa honom kan jag verkligen inte svara på. för en vecka sen berättar han för mej att han faktiskt är förlovad med sin tjej men jag hade då redan förlorat hoppet för honom. vad som fick bägaren att rinna över var igår, när vi var ute tillsammans. vi sitter vid ett bord och snackar, varpå en tjej kommer fram till honom och dom småsnackar lite.. tills dom byter telefonnummer. mitt framför ögonen på mej. jag är så sjukt trött på karlar och deras beteende och mitt hopp har sedan lång tid tillbaka stagnerat. detta var mer en rejäl knäpp över näsan på vad jag faktiskt har funnit mej i och jag förstår än inte varför jag lägger energi på riktiga idioter som har noll respekt för kvinnor. uppenbarligen så är det inte min tur än, jag gråter inte över det eftersom jag har planer på annat än att sätta mej i ett förhållande med någon, men nog tär det på mej när jag vareviga gång tar ett steg framåt och sju bakåt. mänsklig som jag är så börjar jag fundera på vart felet ligger, och lägger skulden på mej själv, fastän jag vet att jag är en sjuhelvetes tjej som är värd mer än det bästa. härmed tar jag över min gamla väns smeknamn, jag utnämner mej själv till inget mindre än singelkatastrofen. hellre är jag ensam än fortsätter få skit kastad i ansiktet på mej om och om igen.